Sveda och värk... Igen!

... Nu kom jag på det!

Vi hade samlats hos Tobbe i Veda. ( Egentligen heter han något annat, men vi kallade han rätt o slätt för: Veda! Enklast så.. Många Tobbar var det. Senare började vi kalla honom för Sveda, men det tar vi en annan gång... Eller förmodligen kommer det en förklaring här!)

Det hade precis varit höskörd...och det var strängt förbjudet att ens tänka tanken på att beträda höladan. Men va f-n! Är man ung och dum så är man. Ordet du får absolut INTE triggade oftast igång något annat, samma sak med MÅSTE! Sa fader nomsi dylikt - Du MÅSTE städa rummet! Så fanns det inte en sportmössa att man gjorde en ansatts till att städa...  Hade han varit något fiffig borde han sagt, du får INTE städa rummet Tobbe! då hade rummet varit fit for fight på en pisskvart..

Nå väl som sagt... Det hade precis varit höskörd och vi var väl förmodligen sugna på bygga hökojor och ha lite bomfighting för att sen avrunda med hoppihöing! Det var någonstans där det gick rackarns fel, vi var i hömagasinet och skulle via bjälkarna ta oss till löshöet som låg ovanpå ladugården, en promenad ( Läs krypning, reds. anmärkning ) på ungefär tjugo- trettiometer enda problemet var att det var tiometer upp, eller ner beroende på vart man befinner sig... för oss var det dock ner och för Veda var det RIKTIGT ner...

- Vi drar över till löshöet så kan vi brottas lite, det gör så j-vla ont här bland balarna, Sa Veda.
-Alright! Sa vi i blandad kör. Jag gick först, det var väldigt dammigt på bjälkarna så "he va som nalta släntat" som dom skulle sagt i Norrbotten, en bit efter mig kom Krippa vi klarade oss riktigt galant... sen var det Vedas tur, vi såg hur han började krypa...
-F-n grabbar det här går ju rikti...
Mer hann Veda inte säga, hans händer gled åt varsitt håll så han slog hakan i bjälken och snurrade runt den och tappade greppet. Allt gick som i slow motion, vi hann bara tänka att nu går det åt helvete! Det lät som att man kastade ner en säck mjöl... POFF! Där log han nu tio meter ner helt orörlig...

-Ooooj, det här är inte bra. Sa jag till Krippa.
-Ööh? Nej! Sa Krippa.

Sen gick det fort, vi tog oss ner till markplan via stegen i ladugården Krippa sprang in till Veda för att försöka göra något och jag sprang in till hans mamma... Snubblade minst tre ggr och slog pannan i farstukvisten innan jag tillslut kom in i huset. Lena stod i köket och bakade...

-Men Tobbe! Du får inte springa in med skor,och varför blöder du näsblod? jag som precis har städ..
-Han är död!!! Skrek jag, -Tobbe har ramlat i hömagasinet han rör sig inte...

Lena sa åt mig att springa in till grannhuset där Vedas morfar bor och kalla på hjälp sen sprang hon till ladan... Vedas morfar fattade ungefär hälften av vad jag försökte förmedla honom med kroppsspråk, flämtande och klickljud men han förstod att det var allvar...
Ambulansen kom efter ett halvår och tog med sig Veda och hans mamma, vi fick cykla hem... ovetandes. Han hade iaf vaknat till liv där inne i ladan och sagt några meningar om hö, brottning och krokodilen i Peter Pan. Senare på kvällen ringde hans pappa och tackade oss för att vi agerat så snabbt och att allt gått bra, Veda var lite blåslagen och hade stukat foten... Det var allt, ett av hans nio liv var förbrukat. Han har förbrukat lite fler sen dess...

 Men det är en annan historia.




"Livet på landet..."