Stand by me...

Satt för ett tag sedan och såg den gamla kultfilmen Stand by me, med en väldigt ung John Cusack och Kiefer Sutherland..  Det slår mig att det var ju så vi levde, kanske inte just med likjakt och coyotes men ändå ganska lika. Jag, Krippa och Sven. Vi vandrade i skogen en vinter, hade hört om en koja som hade allt... Öppen spis och två våningar. Det skulle vara en minisjö framför kojan där man kan bada, sommartid! Sweet. Fyllda av förväntan och spänning planerade vi våran vandring, packade matsäck och klädde oss hyfsat varmt. Vi gav oss ut arla morgon, våran mödosamma vandring mot det stora äventyret hade tagit sin början... Efter en kvart slog hungern till med en enorm kraft, vi fick stanna och fika.

När vi sedan mätta och belåtna och inte ett sk*t kvar i matsäcken återgick till vårat äventyr hade vi inte en aning om åt vilket håll vi skulle, efter ett tag visst vi inte ens från vilket håll vi kommit... Otippat!

Efter många om och men och mycken möda började vi snart frukta för våra liv... Eller mest för Svens kanske, han hade börjat bli blå om läpparna. Hur skulle vi förklara för byn's präst.. Jo, du! Din son har frysit ihjäl i skogen här bakom erat hus... Sorry!

Vi hade inget annat val än att höja tempot en smula, för att få upp värmen... Inte så lätt kan jag säga, med skare och tre meter schnööö.. Men rospiggen i blodet drev oss vidare, in i det okända. Efter att ha snubblat runt i evigheter stod vi plötsligt där.. Vid sjön! Kojan tornade upp sig framför oss, stor och mäktig. Vi sprang runt i cirklar och ömsom skrattade och ömsom grät...( Nu överdrev jag nog en smula men..Öööh!?! Ni fattar kanske?.) Vi tog oss runt sjön och fram till dörren, den var trög och gnisslade så där lagom kusligt.. Eller lagom, vi blev riktigt skitnödiga kan jag säga... Nära hjärtstopp.

Väl inne i kojan slogs vi av hur mysigt det var, vedspis, bord och stolar och en stege upp till övervåningen, där låg det gammalt hö på golvet, luktade lite unket tyckte vi då! Känner jag samma doft idag får jag en minnesresa som heter duga... En resa som rymmer mycket värme,skratt, trygghet, äkta vänner och en massa tokiga äventyr...

När vi hade synat insidan var det dags att reka utsidan. Vi tog oss ner till den lilla sjön som låg i en svacka... Konstaterade att den efter mycket hamrande, hoppande och lite ofrivilligt breakdance var helt bottenfrusen, så nu vågade även chick... Sven komma ut på isen.
-Vad är det där? skrek Krippa och pekade på en mörk fläck..
-Vet inte, men det ser ut som en groda! Svarade jag.
-Vi måste rädda den! Skrek Sven så högt i örat på Krippa att han föll omkull!

Nånstans fick vi för oss att vi kunde tina grodan, vi hade sett en kastrull i kojan och ved fanns det gott om...Fy f-n! Självaste Greenpeace skulle bli så stolta.. Operation Boil the frogg tog sin början... Det gick precis lika bra för grodan som den engelska frasen jag skrev nyss! Riktigt kokt... Till och med well done. Något deppiga över vårat misslyckade försök att leka Dr. Froggenstein begav vi oss hemåt, hemåt i den mörka skogen vi märkte inte ens att skogens alla djur iakttog oss eller att vi förföljdes av troll å allehanda slags djävlar.. Vi var så fyllda med sorg över Kermit att inte ens Sven orkade bry sig om den annalkande faran...



Snipp, snapp!