En tanke...

Mod är svårt att förstå. Man kan vara modig på grund av en dum ide´ eller ett misstag, och man ska nog inte ifrågasätta föräldrar eller familj för det är oftast dom som sätter upp reglerna. Dom vet kanske bäst, eller inte. Allt beror på vem du är och vad du kommer ifrån. Borde man verkligen alltid göra som andra säger åt en att göra... Eller?

Ibland vet man inte ens varför man gör något. Vilken idiot som helst kan vara modig. Men heder är det verkliga skälet till varför man gör något eller inte. Det är vem man är och kanske den man vill vara... Som gör att man gör något! ( Det blev månge "gör" där? ) Om man dör när man försöker göra något viktigt har man både heder och mod, och det är väl bra.

Det jag menar är att man ska hoppas på mod och försöka uppnå heder...
Kanske även be att folk som säger vad du ska göra, även har det.



" Bleed with me and you will forever be my brother..."

Satan i gatan...

-Om ni går tolv varv baklänges runt kyrkogården klockan tolv så kommer Djävulen sitta på kyrktrappan!
Med dom orden stängde Danne dörren till Krippas rum, kvar satt jag och Krippa som två fågelholkar på grönbete...

Danne var Krippas storebror, han var sex år äldre än oss och hade fått den stora äran att vara barnvakt åt oss över helgen, men han var mer intresserad av polarna i Älmsta än två snoriga 9-10åringar... Förmodligen skulle jag gjort samma val själv, vad vet jag?

Vi hörde Danne kicka igång sin moppe och försvinna bort...
-Shit! tror du det funkar Tobbe?
-Vet inte? Känns som om jag inte har lust att ta reda på det heller... Faktiskt!
- Inte jag heller, jag menar det har ju blivit ganska mörkt ute... Sen äre ju ganska mysigt å leka med lego och lyssna på bröderna lejonhjärta, sa Krippa med lite darr på rösten.
-Ja visst äre det! Svarade jag med samma tunggung som bästpolarn.

Utanför blåste det så grenarna slog mot huset, det var höstruskigt och riktigt kallt...Inte ens gårdens vallhundar Less och Ramm gjorde en ansats att gå ut...
Vi kunde höra i bakgrunden hur draken Katla röjde runt i körsbärsdalen och Skorpan och Jonathan hade det lite svettigt. Att Dannes ord snurrade runt i ärthjärnan på både knoll å tott behöver man inte vara en kärnfysiker för att räkna ut.

-Tänk om det e sant Krippa!
-Ja vad men vad f-n gör vi då om han sitter där, springer hem å låtsas att det regnar å fortsätter bygga lego...Eller? Svarade Krippa med en något annorlunda min än vad jag var van vid.
Ja kanske.... Eller så springer vi tolv varv framåt, fort utav helvete! Svarade jag och log så hela gluggen syntes.
-Va f-n haru glugg? började Krippa direkt och pekade mig i ansiktet. Tanken for om jag skulle bita av hans pekfinger, men det skulle bli svårt att förklara det på ett bra sätt, eller att det skulle låta sunt och vettigt, slog bort tanken och svarade så lugnt jag kunde.
-Japp, en hel femma kan jag få emellan.. Coolt va?
-Skithäftigt! Tyckte krippa.
-Tack! Sa jag å firade av ytterligare ett leende. -Hur ska vi göra med Satan då?
-Inte f-n vet jag, men vi får väl testa det brorsan sa...Eller? Vi fortsatte vela ett bra tag innan vi stålsatte oss, vi kan ju inte mer än dö tänkte jag... Vad Krippa Mattsson tänkte har jag ingen aning om.

Vi inväntade klockan... Vid tio i tolv hade Danne fortfarande inte kommit hem från fritidsgården Draget, det var mörkt å kallt och vinden tjöt runt knutarna. Vi tog oss ner till kyrkogården, Krippa bodde som tur var ganska nära, eller otur kanske man skulle kunna säga. Klockan slog tolv... Allt hår på kroppen ställde sig i givakt och en olustig känsla infann sig direkt, jag slängde ett getöga på Krippisch han flackade med blicken och såg overkligt blek ut... Transparant nästan, jag rös till.
-Jaha brother då kör vi, eller?
-Japp! Men ska vi gå på kyrkmuren eller gräsmattan?
-Tror vi går på gräsmattan va? annars kinesar vi nog rätt duktigt efter ett halvt varv!
-Sant! Det blir nog bökigt vid alla grindhål... Hoppa baklänges ha,ha så tokigt! Svarade Krippa..

Vi började våran vandring med skräckblandad förtjusning, efter två varv började det kännas i benen och hjärtat dunkade hejvilt i bröstet, nerverna var utanpå kroppen, jag överdriver nog inte om dom till och med låg utanför kläderna. Vi skulle precis passera det mörka partiet mellan kyrkan och fårhagen när vi hörde något i gruset framför kyrkan..
-Hörde du?
- Nää, vadå? ljög jag
-Det lät som något hoppade i gruset någonstans framför kyrkan!
-Inte ett skit hörde jag. I själva verket hade jag hört exakt samma sak, men sa jag något hade vi antagligen gjort i byxorna och sprungit ur skinnet, slagit både Gunnar Hägg och Kallur's rekord i häcklöpning... Nu var väl inte Kallur född ännu men ni hajjar... Vi fortsatte våran vandring i den mörkaste natten, baklänges... Runt kyrkogården. Varje onormalt ljud fick oss att hoppa till och vilja lägga benen på ryggen. Vinden tilltog i styrka. Nu hade vi bara ett varv kvar, vi hade inte varit särskilt smarta i vårat val av startpunkt... Som vanligt!
Start och stopp var alltså i grindhålet mittemot trappan, så hinhåle hade fri lejd att dräpa oss utan att ens behöva anstränga sig ett skit! Helvete.

Nu hade vi tagit dom sista stegen, ingen av oss tordes stå kvar så vi kastade oss hejdlöst bakom grindstolparna, "Klonk, klonk" lät det, eftersom våra hjältar Piff å Puff kastat sig i igelkottsförsvar exakt samtidig och för långt, så slog vi givetvis våra kloka huvuden i stolphelvetet..

-Ser du nått? Frågade krippa
-Nej, jag har inte tittat! Blev svaret.
-Ok! vi tittar samtidigt på tre... ett, två, tre..
Vi såg en mörk gestalt närma sig ganska snabbt mot oss tvärs över kyrkogården...
-Spring! Skrek jag allt vad jag förmådde, vi såg förmodligen värre ut än Mora Träsk på tigerjakt.. Men detta var mina kära vänner inte en skönhetstävling, utan det var ren och skär överlevnadsinstinkt. I vild panik kom vi hem till gården, snubblade över en moped och in i huset, Ramm blev alldeles till sig i pälsen och trodde vi skulle leka. Vi låste dörren och kikade ut bakom Maggans blommiga gardiner.

-Det är nog lu.. Mer hann Krippa inte säga förns han abrupt avbröts av att det bankade på dörren.
-Öppna dörren ungdjävlar!! Det var Danne som kommit hem utan att vi märkt det... Inte ens när vi snubblade över moppen märkte vi det. Han hade givetvis sett oss på kyrkogården och tänkt spela oss ett spratt... Eller minimera folkmängden på Väddö avsevärt! Än idag vet jag inte om det satt någon eller något på trappen, eller om Krippa gjorde i brallan... Vill inte veta heller för den delen.


" Tjolahej, tjolahopp..."




.

Sveda och värk... Igen!

... Nu kom jag på det!

Vi hade samlats hos Tobbe i Veda. ( Egentligen heter han något annat, men vi kallade han rätt o slätt för: Veda! Enklast så.. Många Tobbar var det. Senare började vi kalla honom för Sveda, men det tar vi en annan gång... Eller förmodligen kommer det en förklaring här!)

Det hade precis varit höskörd...och det var strängt förbjudet att ens tänka tanken på att beträda höladan. Men va f-n! Är man ung och dum så är man. Ordet du får absolut INTE triggade oftast igång något annat, samma sak med MÅSTE! Sa fader nomsi dylikt - Du MÅSTE städa rummet! Så fanns det inte en sportmössa att man gjorde en ansatts till att städa...  Hade han varit något fiffig borde han sagt, du får INTE städa rummet Tobbe! då hade rummet varit fit for fight på en pisskvart..

Nå väl som sagt... Det hade precis varit höskörd och vi var väl förmodligen sugna på bygga hökojor och ha lite bomfighting för att sen avrunda med hoppihöing! Det var någonstans där det gick rackarns fel, vi var i hömagasinet och skulle via bjälkarna ta oss till löshöet som låg ovanpå ladugården, en promenad ( Läs krypning, reds. anmärkning ) på ungefär tjugo- trettiometer enda problemet var att det var tiometer upp, eller ner beroende på vart man befinner sig... för oss var det dock ner och för Veda var det RIKTIGT ner...

- Vi drar över till löshöet så kan vi brottas lite, det gör så j-vla ont här bland balarna, Sa Veda.
-Alright! Sa vi i blandad kör. Jag gick först, det var väldigt dammigt på bjälkarna så "he va som nalta släntat" som dom skulle sagt i Norrbotten, en bit efter mig kom Krippa vi klarade oss riktigt galant... sen var det Vedas tur, vi såg hur han började krypa...
-F-n grabbar det här går ju rikti...
Mer hann Veda inte säga, hans händer gled åt varsitt håll så han slog hakan i bjälken och snurrade runt den och tappade greppet. Allt gick som i slow motion, vi hann bara tänka att nu går det åt helvete! Det lät som att man kastade ner en säck mjöl... POFF! Där log han nu tio meter ner helt orörlig...

-Ooooj, det här är inte bra. Sa jag till Krippa.
-Ööh? Nej! Sa Krippa.

Sen gick det fort, vi tog oss ner till markplan via stegen i ladugården Krippa sprang in till Veda för att försöka göra något och jag sprang in till hans mamma... Snubblade minst tre ggr och slog pannan i farstukvisten innan jag tillslut kom in i huset. Lena stod i köket och bakade...

-Men Tobbe! Du får inte springa in med skor,och varför blöder du näsblod? jag som precis har städ..
-Han är död!!! Skrek jag, -Tobbe har ramlat i hömagasinet han rör sig inte...

Lena sa åt mig att springa in till grannhuset där Vedas morfar bor och kalla på hjälp sen sprang hon till ladan... Vedas morfar fattade ungefär hälften av vad jag försökte förmedla honom med kroppsspråk, flämtande och klickljud men han förstod att det var allvar...
Ambulansen kom efter ett halvår och tog med sig Veda och hans mamma, vi fick cykla hem... ovetandes. Han hade iaf vaknat till liv där inne i ladan och sagt några meningar om hö, brottning och krokodilen i Peter Pan. Senare på kvällen ringde hans pappa och tackade oss för att vi agerat så snabbt och att allt gått bra, Veda var lite blåslagen och hade stukat foten... Det var allt, ett av hans nio liv var förbrukat. Han har förbrukat lite fler sen dess...

 Men det är en annan historia.




"Livet på landet..."

Stand by me...

Satt för ett tag sedan och såg den gamla kultfilmen Stand by me, med en väldigt ung John Cusack och Kiefer Sutherland..  Det slår mig att det var ju så vi levde, kanske inte just med likjakt och coyotes men ändå ganska lika. Jag, Krippa och Sven. Vi vandrade i skogen en vinter, hade hört om en koja som hade allt... Öppen spis och två våningar. Det skulle vara en minisjö framför kojan där man kan bada, sommartid! Sweet. Fyllda av förväntan och spänning planerade vi våran vandring, packade matsäck och klädde oss hyfsat varmt. Vi gav oss ut arla morgon, våran mödosamma vandring mot det stora äventyret hade tagit sin början... Efter en kvart slog hungern till med en enorm kraft, vi fick stanna och fika.

När vi sedan mätta och belåtna och inte ett sk*t kvar i matsäcken återgick till vårat äventyr hade vi inte en aning om åt vilket håll vi skulle, efter ett tag visst vi inte ens från vilket håll vi kommit... Otippat!

Efter många om och men och mycken möda började vi snart frukta för våra liv... Eller mest för Svens kanske, han hade börjat bli blå om läpparna. Hur skulle vi förklara för byn's präst.. Jo, du! Din son har frysit ihjäl i skogen här bakom erat hus... Sorry!

Vi hade inget annat val än att höja tempot en smula, för att få upp värmen... Inte så lätt kan jag säga, med skare och tre meter schnööö.. Men rospiggen i blodet drev oss vidare, in i det okända. Efter att ha snubblat runt i evigheter stod vi plötsligt där.. Vid sjön! Kojan tornade upp sig framför oss, stor och mäktig. Vi sprang runt i cirklar och ömsom skrattade och ömsom grät...( Nu överdrev jag nog en smula men..Öööh!?! Ni fattar kanske?.) Vi tog oss runt sjön och fram till dörren, den var trög och gnisslade så där lagom kusligt.. Eller lagom, vi blev riktigt skitnödiga kan jag säga... Nära hjärtstopp.

Väl inne i kojan slogs vi av hur mysigt det var, vedspis, bord och stolar och en stege upp till övervåningen, där låg det gammalt hö på golvet, luktade lite unket tyckte vi då! Känner jag samma doft idag får jag en minnesresa som heter duga... En resa som rymmer mycket värme,skratt, trygghet, äkta vänner och en massa tokiga äventyr...

När vi hade synat insidan var det dags att reka utsidan. Vi tog oss ner till den lilla sjön som låg i en svacka... Konstaterade att den efter mycket hamrande, hoppande och lite ofrivilligt breakdance var helt bottenfrusen, så nu vågade även chick... Sven komma ut på isen.
-Vad är det där? skrek Krippa och pekade på en mörk fläck..
-Vet inte, men det ser ut som en groda! Svarade jag.
-Vi måste rädda den! Skrek Sven så högt i örat på Krippa att han föll omkull!

Nånstans fick vi för oss att vi kunde tina grodan, vi hade sett en kastrull i kojan och ved fanns det gott om...Fy f-n! Självaste Greenpeace skulle bli så stolta.. Operation Boil the frogg tog sin början... Det gick precis lika bra för grodan som den engelska frasen jag skrev nyss! Riktigt kokt... Till och med well done. Något deppiga över vårat misslyckade försök att leka Dr. Froggenstein begav vi oss hemåt, hemåt i den mörka skogen vi märkte inte ens att skogens alla djur iakttog oss eller att vi förföljdes av troll å allehanda slags djävlar.. Vi var så fyllda med sorg över Kermit att inte ens Sven orkade bry sig om den annalkande faran...



Snipp, snapp!

Förändring...

Förändringar är en oundviklig del av livet. Årstiderna förändras, våra känslor förändras, vårt utseende kommer tyvärr ;) att förändras och våran hälsa kommer onekligen att förändras...

Livet blir lättare när vi accepterar de här förändringarna och inser att varje ögonblick av våran resa är en viktig del av vår själs utveckling...


" Klart, slut varulvstjut.."

Hed take on anyone, at anything, anytime...

Jag är 37 år och har varit med om det mesta...

Blivit utsatt för sabotage som kan klassas som ett mordförsök, biljakt på E4:an, biljakt i centrala Luleå, voltat med värdetransport, krockat med 40 meter viltstaket i sömnen , krockat med ett berg, kört ifrån polisen, kört ikapp polisen.. Varit eftersökt av polisen.. Brottats med polisen, hjälpt polisen, blivit hjälpt av polisen... Sprängt 2 miljoner, fått en snöboll i ögat.

Hoppat med värdebil i Torrajaur, rånförsök, fått avslaget näsben... Köpt hus, sålt hus, bott i spanien, stått i black army klacken fast jag är hammarbyare..(Hehe..) Knivskuren, blivit pappa.. Jobbat som krogvakt.. Fått avslagna flaskor i huvudet, jobbat som dödgrävare på Väddö och kajkille i Grisslehamn.. Blivit mordhotad på engelska, svenska, finska och norska.. Blivit jagad av skinheads, jagat skinnheads.. vält med en åkgräsklippare..

Blivit förhörd av Gardia civil mitt i natten,hoppat bomben i duschen, blivit oskyldigt gripen för väpnat rån.. Flugit ut i kanalen med moppe mitt i vintern, fått tarmarna i pungen, stelopererat ryggen, spräckt hakan.. Flugit med kundvagn ut i kanalen, blivit påkörd, fått 4st hjärnskakningar, ramlat ner från ett tak, blivit oskyldigt gripen för väpnat rån igen, blivit jagad av en tjur..

Cyklat in i en grävling, pinkat på ett el-stängsel, blivit biten av en orm, sett kiss och OZZY live.. Druckit absint, spelat fotboll, druckit skogsstjärna..Släckt bränder.. Matat hästar. Ramlat ner i en grav, gjort magplask, pungplask och ryggplask. Varit med om två separationer med tillhörande vårdnads tvist ..

Varav den sista vårdnads tvisten är det värsta jag varit med om i hela mitt liv!

Shit....


Men nu äre bra... Helt magiskt faktiskt, tack älsklingen..
För att du finns.

Bida din tid...

Eller vila i frid... F-n tänk om man kunde vrida tillbaka klockan, då skulle jag onekligen vara bland dom första att ställa tillbaka den ett par år, minst... Till den tiden när man sprang nakenfis på farmors tomt med en pilbåge och lekte indian... Vurpade i ett krondike och landade i brännässleh-vetet! Sen sprang man runt och såg ut som en spetälsk, metod acting i sin linda. Hade man riktigt flyt blev man jagad av jordgetingar mitt i allt...

Eller som när farmor och jag eldade korv i öppnaspisen och såg på 80-talsklassikern V... Det var magiskt, det var kärlek. Till den tiden när vi hade blålerakrig mot bröderna Edenberg i fjäll... ibland hade man otur, det kunde liksom hänga med en sten i leran och man kan ju räkna ut med daimkrysset vad som hände då!
När jag och Krippa lekte med Starwars eller Big Jim gubbar... Gudars vad coola vi var/är/blev eller...
kunde ha varit iallafall!!

När man smög ner i farmors källare och norpade läskeblask, oftast hade min äldre kusin (Dennis the meni...) redan länsat backen och det ända som återstod var Grappo! Lärde mig faktiskt att älska Grappo.
Så när man satt där med grabbgänget och blandade skogsstjärna med grappo så hände det att man hamnade i en psykos och fastnade i barndomsminnen... Typ.

Minns när man "preppade" farmors altandörr med dragsmällare, knackade och sprang som ett jiihuue..
Man fick lite stryk men det var det värt.. Idag är jag glad att hon överlevde överhuvudtaget, stålfarmor!
Eller som när Krippa och jag var i höladan fast vi inte fick och hans stenhårda och livsfarliga pappa konfronterade oss, vi blånekade förstås... Men om vi säger så här, afrokrull + hö = Riktigt rökta.

Den gången vi gjorde egna smällare och sprängde poliskommissariens brevlåda i plåt... Det var kul, tyckte vi... Inte han, inte pappa heller för den delen... Det var en ljuvlig tid.



Inga ansvar bara en massa konsekvenser...

“Giving up was never an option.”

Vill bara skrika rätt ut...
Dom skjuter hej vilt, från höften och bakom ryggen... Jag var inte förmögen att ducka. Jag gick rak i ryggen...Rätt in i matchen...Smutskastades på jobb och det tisslades å tasslades precis som små barn... Tragiskt.

Skönt att man lämnat allt bakom sig, tyvärr tog man för mycket stryk... Fast hade man varit kvar skulle det nog varit värre, sällan har jag upplevt så mycket kärringfasoner.. Baktaleri och smutskastning...Fjolligt!

Men vad har man att vänta sig av ett folkslag som visslar när dom pratar och har banjodueller som fredagsmys.. Där alla är släkt med alla och är man inte sektmedlem så är man utanför. Låter kanske som att jag är bitter men det är jag inte... Att vara bitter är som att ta gift och hoppas att någon annan ska dö ;)
Jag är tacksam... Oerhört tacksam. Har lärt mig en j-vla massa! Vem som är vad och vad som är vem...

Vilka som riktigt hade den där empatiska förmågan att sparka på den som ligger ner, helst flera gånger...
Hoppas dom sover gott om natten... Känner sig stolta över sitt dagsverke

Finns oerhört fina människor där också...

Tror jag...

Hoppas.

Norra stå!

Vi var på utbildning i Solna... Några "Lappar" från Pite å Skellefte... :) Eller ja "några Lappar", Jocke var bördig från Fjollträsk och jag från en vacker plats som kallas Roslagen...

Roslagen är en plats som dom tappra gallerna... Ööh? Va f-n!! Nu måste jag ha snöat in på en annan berättelse?... Så tokigt! Skit samma... Våra hjält... lappar.

Innan jag drar detta allt för långt är det lika bra att bara börja... Vart som helst i historien! Varför inte mitt i ?

Slipper ni höra vad f-n som hände när vi skulle in på Caf´e Opera i jeansshorts och t-shirt?
Eller varför Jocke började gråta... Och hur det gick till när jag fixade gratis tunnbrödsrulle med räksallad...
Och hur det kom sig att vi åkte polisbil från Solna till Golden Hits och inte tvärtom?

Utan jag tar det från när jag och Jonas satt och drack läsk vid bastun, med utsikt över Råsunda och skulle få in kapitlet om: Etik och moral, samt det om envarsgrip och Drogkunskap... ;) i våra huvuden!

Jocke hade farit på matchen mellan AIK och HAMMARBY! Han hade fått vipbås bla bla! av bla bla osv..
Jonas och jag började som smått känna oss på det klara över hur f-n vi skulle känna igen en knarkare å gripa honom på ett jävligt humant och bra sätt... Och det började rycka lite i fotbollsnerven.
-Nä du Jonas! Om vi ska ta å gå på lite fotboll å svepa lite folkisar? Sa jag och dunkade honom lite lätt i ryggen.
-Äsch! Sa Jonas när han hittat ut ur kartongen han landat i...
-Varför ska vi gå på det, verkar ju bra jävla ohälsosamt? Supporterbråk och allt möjligt skit!
-Ähh, det drabbar väl inte oss fattaru väl! Sa jag... Fast det bara skrek "varning,varning" i spindelsinnet.

Sagt och gjort så svidade vi om svepte bir... ööh, ja, ni vet! och begav oss mot Råsunda, matchen hade redan börjat och vi tog en liten genväg för att komma snabbare fram... Ack så fel jag hade där.
-ÖÖööh! Va är ni för nåra, rå? Frågan levererades från en grupp rakade småglin i svart och gult.
-Vad tänkte du? Svarade jag och sneglade på Jonas. Askgrå är något som poppar upp i huvet.
-Öööh, vad håller ni på för lag undrar vi? Ungtupparna verkade vara ute efter något.
-Ska jag svara helt ärligt? Svarade jag.

Jag kunde höra hur Jonas slutsteg öppna och stänga sig och en kraftig odör svepte in över sällskapet.
-Ja!
- Piteå IF! Svarade jag och trängde mig igenom klungan.
-Samma här, sa Jonas och rusade efter. När vi kom fram till entren sökte vi reda på svartamarknadslakkejerna och förhandlade fram två biljetter för åttiospänn! Sweet tyckte vi, ända problemet var att det var på Norra stå, mitt i svarta armén och jag som är Hammarbyare... Skitsamma, all in som man säger..

Nu stod vi där mitt i smeten, knöt handen i fickan å skålade med fienden.. Helt plötsligt dök det upp ett bekant ansikte från gymnasiet. Det var Håkan Nordin, mister AIK him self! Shit... Nu är vi rökta viskade jag till Jonas.
-TOBBE! Ropade Håkan..
Nickade lite diskret med huvudet mot honom och tänkte återgå till matchen..
- Men, va f-n!? e inte du Hamm...
-schh, för h-vete! Tittade mig omkring, ingen verkade ha hört något, vilken tur tänkte jag och sneglade på min kompis från dom norrländska vyerna, han var så nervös att ögonen skelade åt alla möjliga håll..
Håkan bråkan gick vidare... Med ett leende.

Senare på kvällen återförenades vi med Jocke, han var lika glad som en nyskiten ren. Hammarby förlorade derbyt med 0-1..

Vi följde med till deras krog för att fira segern, och jag för att sörja förlusten.. Då kom Håkan igen, han bjöd mig på en gravöl och en kram...






" Å va göru me batongen kärringsnu..."