Shit...

...Vad deppigt värre det blev! Ett tag trodde jag att jag skulle skära av mig örat?.
Så deppigt var det. Men nu verkar man vara "Back on track" som dom säger Over there...

Glädjen att skriva liksom drog, precis som avlöningen tenderar göra. Man ba! -Åhhh schyst, lön. "Poff" Borta... Som en smekning visslar den förbi. Retsamt nära, ändå utom räckhåll...

Livet gav mig en snyting och som vanligt glömde jag ducka! Rätt i ansiktet fick jag den...
Men står man på botten så har man i alla fall fast mark under tassarna. Det är bara att försöka gå vidare, tillslut kommer man fram... Fram dit man ville och dom som älskar dig står kvar, dom du älskar står kvar...

Tillåter vi oss själva att bli fulla av hat så har de vunnit. Vi kan INTE låta dem ta våra hjärtan.



We stand alone together...