Spring...

Spring ifrån dem som slutar när de känner obehag, spring ifrån dem som stannar på grund av misströstan, spring ifrån dem som hindras av förutfattade meningar, spring ifrån dem som kapitulerar för misslyckande och spring ifrån den motståndare som förlorar målet ur sikte.
För om du vill vinna får viljan aldrig vika tillbaka, loppet aldrig avbrytas och tron aldrig försvagas...



" Run Forest..."

Att göra en Rickard...

Vi krängde fikusar och morötter till förbannelse i dagarna två på den årliga höstmarknaden, vi behövde det tydligen för att kunna finansiera fjällresan med hela Säbyholmsskolan. Jag hoppar över bussresan som innehöll skratt, gråt och ett par extremt illa luktande tassar, jag går direkt på händelsens centrum.

Vi hade precis anlänt till Duved eller om det var Stöten? Eller om det var... Äsch!! Minns inte riktigt, skitsamma... Det jag minns däremot är att det gick riktigt illa för vissa av oss, Rickard till exempel!
-Tjohoouuii, Shit vad skönt med snööö! Skrek jag och hoppade över ett staket och rullade ner för en slänt... Fick duktigt med snö innanför jackan, även i byxorna faktiskt. Tittade upp mot bussen och såg Pierre stå och dansa rock´n roll innan även han slängde sig handlöst över staketet... Vi skrattade och brottades, precis som att det fattades lite kromosomer, eller att vi hade överflöd... Vad vet jag? Hur som helst, Rickard som befann sig en smula längre bort blev lite väl inspirerad av vårat tilltag och skrek, -Kolla här då grabbar!!! Så började han springa mot räcket...

-Hoppa in...te... Mer hann vi inte, han small i backen hårt och brutalt. Det lät sådär overkligt. Där vi hade hoppat var det en slänt, där Rickard hoppade var det en vägtunnel... Fyra meter fritt!!! Rätt ner på en finplogad bilväg.
Vi sprang fram mot Rickard, tankarna for i mitt huvud, lever han, har han brutit alla ben i kroppen, va f-n ska vi säga till hans mamma? Språngmarschen kändes som en evighet...

-Tror du han lever? frågade jag Pierre, -Hoppas det, svarade han.
När vi väl kom fram stönade han och vi hjälpte honom upp på knäna. - F-n va högt det var grabbar?! Jag tror jag slog mig på knät? Blöder jag näsblod? Han var i chock... Konstigt! Vi tog av honom en handske, då såg jag att handleden var av, den ena delen låg över den andra, jag tog av honom den andra oxå... Där hade klockan börjat försvinna in under huden, det såg riktigt läskigt ut faktiskt. Pierre höll för hans ögon, medans jag febrilt försökte få av honom klockan.

Fler slöt upp runt oss, - Vi måste ta honom till sjukstugan, sa någon...  Jag och Pierre hjälpte Rickard upp på fötterna han var skapligt svajig, adrenalinet började sakta avta, på både han och oss. En läkare möte oss i dörren visade in oss i ett rum. -Jag måste dra detta rätt på engång! sa läkaren och drog, Rickard skrek rätt ut,
- Oj, jag drar på "lite" bedövning, sa han och tryckte i honom en rejäl dos morfin, -Ni får vara kvar om ni vill, sa han till oss, vi tittade på varandra och gick under tystnad ut i angränsande rum och stängde dörren.
Vi kunde fortfarande höra hans skrik tydligt... Så vi avverkade halva bygget och stängde varenda dörr vi kunde hitta...

Rickard hamnade tillslut på Mora sjukhus, där dusch och toabesök utfördes enligt berörd person av en rysk kulstöterska  innan han fick en lååååååång taxiresa hem till Spillersboda.Vi hade iallafall 20min i fjällen tillsammans... Vad jag och Pierre ställde till med sen? Ja, det är en annan historia som innefattar ungsplåt, röda backar och miniskidor.


" Holy hell..."

Fördomens...

...Fula ansikte visar sig bland alla raser och klasser. Osäkerhet och rädslan för det obekanta styr våra tankar, påverkar vårt handlande och kulminerar i hat och vrede...
Människan är blott och bart en mer klokare och erfarnare vilde.



" Säger som Stenmark:- He går int å förklara för nån som int begrip! "

I´m wild child, c´mon and love me...

Jag slog upp betydelsen av " Vild". Det betyder " grym, behandla brutalt."
" Att ha återgått till ett primalt ursprung."...
Jag kan inte påstå att jag är grym.

Men...

En dag kanske jag kommer tillbaka...

Men för ögonblicket lever jag...
Som en vilde...
Vild och vacker...


Och för dom " Over there..."

I looked up the meaning of "Wild." It means "cruel, brutal treatment."
"To have reverted to a primal origin." ...
I can not say that I'm cruel.

But ...

One day maybe I will be back ...

But for the moment I live ...
As an independent ...
Wild and beautiful ...

Lite som Al Capone... Typ!

-Vad har ni i dunken om man får fråga? Frågan ställdes av helgjouren på internatskolan... Hon doldes väl i skuggan av maskinhallen där hon hade stått och spanat. Hon hade nu ställt sig i vägen för mig och min 1år äldre kompis. ( Vi kan kalla honom för han utan namn.) Nu gällde det att komma på något riktigt fiffigt; hon visste ju vilka vi var så vi kunde ju inte fly... Även om alla sinnen skrek att vi skulle släppa allt vi hade och lägga benen på ryggen. -Öööh... Jo! Började han utan namn. . -Det är destillerat vatten sa jag och hörde hur dumt det lät precis när det lämnade munnen. -Vad ska ni med 10 liter destillerat vatten till?
- Man vet aldrig, vi hittade det och tänkte att det kan säkert komma till användning! ljög jag så näsan växte med ytterligare 20centimeter. -Okej! Sa hon och började gå, sen vände hon sig om och droppade bomben!!

-Får jag lukta? Kläckte hon ur sig. Jag såg framför mig hur jag och han utan namn åkte dit så det stänkte om det.... Vi hade inget annat val än att låta henne lukta. Korken satt stenhårt och knäppte så där som det gör när den är oöppnad... Hon måste varit förkyld eller dylikt, för hon luktade och tackade för sig. Kvar stod jag och  han utan namn som två fågelholkar... Med en viss färgförändring i både ansikte och kalsonger.


Inte sedan förbudstiden i USA 1920-33 har det flödat så mycket rusdryck på vägarna mellan Norrtälje och Öööh?! Ja... Där vi gick i plugget... Eller dylikt. Elevkonsulenten som var lite av en "lagensman" och skulle upprätthålla ordningen på internatskolan, jämnförde oss med gangsters...

Begreppet " gangsters" myntades för första gången i Chicago. På Alla hjärtans dag den 14:e februari 1929 inträffade den så kallade St Valentinmassakern, där ett gäng gangsters mördade ett stort antal gangsters från en annan liga. Det blev startskottet för det öppna politiska motståndet mot rusdryckesförbudet. Så vi fann hans anklagelser en smula absurda och tog inte åt oss speciellt mycket.

Däremot var det startskottet till en rad tvivelaktiga händelser och en treårig lång katt och råtta lek... Samt en hatkärlek mellan personal och vissa elever...




" Ten four..."

DÅNA!!!

... Skrek Snus-Hasse, han och Erik som givetvis var mycket äldre och starkare än mig började slå på mig när jag låg där i min sovsäck...Fast, likt en kåldolme!

Vi for till Skara sommarland med fritidsgården Draget. Det var sommarlov och jag hade jobbat på Väddökyrka för att finansiera resan. Vi skulle sova i ett stort militärtält som rymde ca:80 pers och allt var frid och fröjd vi badade och hade kul. Käkade hyfsat god mat med lök osv. ni vet sånt som triggar igång magen lite, eller ganska mycket kanske man kan säga. Hur som helst hade det blivit dags för nanna kudde...
Föga anade jag vad som komma skall...

Jag grottade ner mig i min lilafärgade sleepingbag mittemellan Snus-Hans och Stor-Erik. Efter ett tag kände jag ett starkt behov av att släppa en "liten" rökare... Sagt och gjort, jag drog på en riktig refrängraket!

En one in a lifetime...

-DÅNA!! Skrek Hans... Sen brakade helvetet löst, slagen haglade både från höger och vänster, tillslut visste jag inte ens från vilket håll det kom. Det slutade till och med att göra ont, men någonstans i bakgrunden emellan dårarnas skratt och hamrande kunde jag urskilja Nymans röst - Du måste springa och ta tag i ett dörrhandtag Tobbe!

Vart i hela fridens namn hittar man ett dörrhandtag på en becksvart camping och hur i h-vete kommer man ur en sovsäck mitt under pågående anfall? I skrivandets stund vet jag fortfarande inte hur det gick till, men helt plötsligt befann jag mig utanför tältet... I mina vita y-fronts med jordglobar på. Aldrig förr har gästerna på Bert Karlssonland skådat en sån enorm atlet, en sprinterstjärna var född... Typ! Ryckte tag i dörren till den allmänna toaletten, där satt Maj-britt Falk ( Våran kära gårdsledare!) och uträttade sin kvällsbehov och den synen var mer än vad 14-åriga"lill-nypan" mäktade med... Fast jag överlevde iaf. även denna gång!

Men nu vet jag att om man släpper väder så måste man skrika "safety" för om någon hinner skrika "dåna" ja då är man rökt, om man inte får tag i ett handtag...Dvs.



" Tjillivipp..."

En tanke...

Mod är svårt att förstå. Man kan vara modig på grund av en dum ide´ eller ett misstag, och man ska nog inte ifrågasätta föräldrar eller familj för det är oftast dom som sätter upp reglerna. Dom vet kanske bäst, eller inte. Allt beror på vem du är och vad du kommer ifrån. Borde man verkligen alltid göra som andra säger åt en att göra... Eller?

Ibland vet man inte ens varför man gör något. Vilken idiot som helst kan vara modig. Men heder är det verkliga skälet till varför man gör något eller inte. Det är vem man är och kanske den man vill vara... Som gör att man gör något! ( Det blev månge "gör" där? ) Om man dör när man försöker göra något viktigt har man både heder och mod, och det är väl bra.

Det jag menar är att man ska hoppas på mod och försöka uppnå heder...
Kanske även be att folk som säger vad du ska göra, även har det.



" Bleed with me and you will forever be my brother..."

Satan i gatan...

-Om ni går tolv varv baklänges runt kyrkogården klockan tolv så kommer Djävulen sitta på kyrktrappan!
Med dom orden stängde Danne dörren till Krippas rum, kvar satt jag och Krippa som två fågelholkar på grönbete...

Danne var Krippas storebror, han var sex år äldre än oss och hade fått den stora äran att vara barnvakt åt oss över helgen, men han var mer intresserad av polarna i Älmsta än två snoriga 9-10åringar... Förmodligen skulle jag gjort samma val själv, vad vet jag?

Vi hörde Danne kicka igång sin moppe och försvinna bort...
-Shit! tror du det funkar Tobbe?
-Vet inte? Känns som om jag inte har lust att ta reda på det heller... Faktiskt!
- Inte jag heller, jag menar det har ju blivit ganska mörkt ute... Sen äre ju ganska mysigt å leka med lego och lyssna på bröderna lejonhjärta, sa Krippa med lite darr på rösten.
-Ja visst äre det! Svarade jag med samma tunggung som bästpolarn.

Utanför blåste det så grenarna slog mot huset, det var höstruskigt och riktigt kallt...Inte ens gårdens vallhundar Less och Ramm gjorde en ansats att gå ut...
Vi kunde höra i bakgrunden hur draken Katla röjde runt i körsbärsdalen och Skorpan och Jonathan hade det lite svettigt. Att Dannes ord snurrade runt i ärthjärnan på både knoll å tott behöver man inte vara en kärnfysiker för att räkna ut.

-Tänk om det e sant Krippa!
-Ja vad men vad f-n gör vi då om han sitter där, springer hem å låtsas att det regnar å fortsätter bygga lego...Eller? Svarade Krippa med en något annorlunda min än vad jag var van vid.
Ja kanske.... Eller så springer vi tolv varv framåt, fort utav helvete! Svarade jag och log så hela gluggen syntes.
-Va f-n haru glugg? började Krippa direkt och pekade mig i ansiktet. Tanken for om jag skulle bita av hans pekfinger, men det skulle bli svårt att förklara det på ett bra sätt, eller att det skulle låta sunt och vettigt, slog bort tanken och svarade så lugnt jag kunde.
-Japp, en hel femma kan jag få emellan.. Coolt va?
-Skithäftigt! Tyckte krippa.
-Tack! Sa jag å firade av ytterligare ett leende. -Hur ska vi göra med Satan då?
-Inte f-n vet jag, men vi får väl testa det brorsan sa...Eller? Vi fortsatte vela ett bra tag innan vi stålsatte oss, vi kan ju inte mer än dö tänkte jag... Vad Krippa Mattsson tänkte har jag ingen aning om.

Vi inväntade klockan... Vid tio i tolv hade Danne fortfarande inte kommit hem från fritidsgården Draget, det var mörkt å kallt och vinden tjöt runt knutarna. Vi tog oss ner till kyrkogården, Krippa bodde som tur var ganska nära, eller otur kanske man skulle kunna säga. Klockan slog tolv... Allt hår på kroppen ställde sig i givakt och en olustig känsla infann sig direkt, jag slängde ett getöga på Krippisch han flackade med blicken och såg overkligt blek ut... Transparant nästan, jag rös till.
-Jaha brother då kör vi, eller?
-Japp! Men ska vi gå på kyrkmuren eller gräsmattan?
-Tror vi går på gräsmattan va? annars kinesar vi nog rätt duktigt efter ett halvt varv!
-Sant! Det blir nog bökigt vid alla grindhål... Hoppa baklänges ha,ha så tokigt! Svarade Krippa..

Vi började våran vandring med skräckblandad förtjusning, efter två varv började det kännas i benen och hjärtat dunkade hejvilt i bröstet, nerverna var utanpå kroppen, jag överdriver nog inte om dom till och med låg utanför kläderna. Vi skulle precis passera det mörka partiet mellan kyrkan och fårhagen när vi hörde något i gruset framför kyrkan..
-Hörde du?
- Nää, vadå? ljög jag
-Det lät som något hoppade i gruset någonstans framför kyrkan!
-Inte ett skit hörde jag. I själva verket hade jag hört exakt samma sak, men sa jag något hade vi antagligen gjort i byxorna och sprungit ur skinnet, slagit både Gunnar Hägg och Kallur's rekord i häcklöpning... Nu var väl inte Kallur född ännu men ni hajjar... Vi fortsatte våran vandring i den mörkaste natten, baklänges... Runt kyrkogården. Varje onormalt ljud fick oss att hoppa till och vilja lägga benen på ryggen. Vinden tilltog i styrka. Nu hade vi bara ett varv kvar, vi hade inte varit särskilt smarta i vårat val av startpunkt... Som vanligt!
Start och stopp var alltså i grindhålet mittemot trappan, så hinhåle hade fri lejd att dräpa oss utan att ens behöva anstränga sig ett skit! Helvete.

Nu hade vi tagit dom sista stegen, ingen av oss tordes stå kvar så vi kastade oss hejdlöst bakom grindstolparna, "Klonk, klonk" lät det, eftersom våra hjältar Piff å Puff kastat sig i igelkottsförsvar exakt samtidig och för långt, så slog vi givetvis våra kloka huvuden i stolphelvetet..

-Ser du nått? Frågade krippa
-Nej, jag har inte tittat! Blev svaret.
-Ok! vi tittar samtidigt på tre... ett, två, tre..
Vi såg en mörk gestalt närma sig ganska snabbt mot oss tvärs över kyrkogården...
-Spring! Skrek jag allt vad jag förmådde, vi såg förmodligen värre ut än Mora Träsk på tigerjakt.. Men detta var mina kära vänner inte en skönhetstävling, utan det var ren och skär överlevnadsinstinkt. I vild panik kom vi hem till gården, snubblade över en moped och in i huset, Ramm blev alldeles till sig i pälsen och trodde vi skulle leka. Vi låste dörren och kikade ut bakom Maggans blommiga gardiner.

-Det är nog lu.. Mer hann Krippa inte säga förns han abrupt avbröts av att det bankade på dörren.
-Öppna dörren ungdjävlar!! Det var Danne som kommit hem utan att vi märkt det... Inte ens när vi snubblade över moppen märkte vi det. Han hade givetvis sett oss på kyrkogården och tänkt spela oss ett spratt... Eller minimera folkmängden på Väddö avsevärt! Än idag vet jag inte om det satt någon eller något på trappen, eller om Krippa gjorde i brallan... Vill inte veta heller för den delen.


" Tjolahej, tjolahopp..."




.

Sveda och värk... Igen!

... Nu kom jag på det!

Vi hade samlats hos Tobbe i Veda. ( Egentligen heter han något annat, men vi kallade han rätt o slätt för: Veda! Enklast så.. Många Tobbar var det. Senare började vi kalla honom för Sveda, men det tar vi en annan gång... Eller förmodligen kommer det en förklaring här!)

Det hade precis varit höskörd...och det var strängt förbjudet att ens tänka tanken på att beträda höladan. Men va f-n! Är man ung och dum så är man. Ordet du får absolut INTE triggade oftast igång något annat, samma sak med MÅSTE! Sa fader nomsi dylikt - Du MÅSTE städa rummet! Så fanns det inte en sportmössa att man gjorde en ansatts till att städa...  Hade han varit något fiffig borde han sagt, du får INTE städa rummet Tobbe! då hade rummet varit fit for fight på en pisskvart..

Nå väl som sagt... Det hade precis varit höskörd och vi var väl förmodligen sugna på bygga hökojor och ha lite bomfighting för att sen avrunda med hoppihöing! Det var någonstans där det gick rackarns fel, vi var i hömagasinet och skulle via bjälkarna ta oss till löshöet som låg ovanpå ladugården, en promenad ( Läs krypning, reds. anmärkning ) på ungefär tjugo- trettiometer enda problemet var att det var tiometer upp, eller ner beroende på vart man befinner sig... för oss var det dock ner och för Veda var det RIKTIGT ner...

- Vi drar över till löshöet så kan vi brottas lite, det gör så j-vla ont här bland balarna, Sa Veda.
-Alright! Sa vi i blandad kör. Jag gick först, det var väldigt dammigt på bjälkarna så "he va som nalta släntat" som dom skulle sagt i Norrbotten, en bit efter mig kom Krippa vi klarade oss riktigt galant... sen var det Vedas tur, vi såg hur han började krypa...
-F-n grabbar det här går ju rikti...
Mer hann Veda inte säga, hans händer gled åt varsitt håll så han slog hakan i bjälken och snurrade runt den och tappade greppet. Allt gick som i slow motion, vi hann bara tänka att nu går det åt helvete! Det lät som att man kastade ner en säck mjöl... POFF! Där log han nu tio meter ner helt orörlig...

-Ooooj, det här är inte bra. Sa jag till Krippa.
-Ööh? Nej! Sa Krippa.

Sen gick det fort, vi tog oss ner till markplan via stegen i ladugården Krippa sprang in till Veda för att försöka göra något och jag sprang in till hans mamma... Snubblade minst tre ggr och slog pannan i farstukvisten innan jag tillslut kom in i huset. Lena stod i köket och bakade...

-Men Tobbe! Du får inte springa in med skor,och varför blöder du näsblod? jag som precis har städ..
-Han är död!!! Skrek jag, -Tobbe har ramlat i hömagasinet han rör sig inte...

Lena sa åt mig att springa in till grannhuset där Vedas morfar bor och kalla på hjälp sen sprang hon till ladan... Vedas morfar fattade ungefär hälften av vad jag försökte förmedla honom med kroppsspråk, flämtande och klickljud men han förstod att det var allvar...
Ambulansen kom efter ett halvår och tog med sig Veda och hans mamma, vi fick cykla hem... ovetandes. Han hade iaf vaknat till liv där inne i ladan och sagt några meningar om hö, brottning och krokodilen i Peter Pan. Senare på kvällen ringde hans pappa och tackade oss för att vi agerat så snabbt och att allt gått bra, Veda var lite blåslagen och hade stukat foten... Det var allt, ett av hans nio liv var förbrukat. Han har förbrukat lite fler sen dess...

 Men det är en annan historia.




"Livet på landet..."

Stand by me...

Satt för ett tag sedan och såg den gamla kultfilmen Stand by me, med en väldigt ung John Cusack och Kiefer Sutherland..  Det slår mig att det var ju så vi levde, kanske inte just med likjakt och coyotes men ändå ganska lika. Jag, Krippa och Sven. Vi vandrade i skogen en vinter, hade hört om en koja som hade allt... Öppen spis och två våningar. Det skulle vara en minisjö framför kojan där man kan bada, sommartid! Sweet. Fyllda av förväntan och spänning planerade vi våran vandring, packade matsäck och klädde oss hyfsat varmt. Vi gav oss ut arla morgon, våran mödosamma vandring mot det stora äventyret hade tagit sin början... Efter en kvart slog hungern till med en enorm kraft, vi fick stanna och fika.

När vi sedan mätta och belåtna och inte ett sk*t kvar i matsäcken återgick till vårat äventyr hade vi inte en aning om åt vilket håll vi skulle, efter ett tag visst vi inte ens från vilket håll vi kommit... Otippat!

Efter många om och men och mycken möda började vi snart frukta för våra liv... Eller mest för Svens kanske, han hade börjat bli blå om läpparna. Hur skulle vi förklara för byn's präst.. Jo, du! Din son har frysit ihjäl i skogen här bakom erat hus... Sorry!

Vi hade inget annat val än att höja tempot en smula, för att få upp värmen... Inte så lätt kan jag säga, med skare och tre meter schnööö.. Men rospiggen i blodet drev oss vidare, in i det okända. Efter att ha snubblat runt i evigheter stod vi plötsligt där.. Vid sjön! Kojan tornade upp sig framför oss, stor och mäktig. Vi sprang runt i cirklar och ömsom skrattade och ömsom grät...( Nu överdrev jag nog en smula men..Öööh!?! Ni fattar kanske?.) Vi tog oss runt sjön och fram till dörren, den var trög och gnisslade så där lagom kusligt.. Eller lagom, vi blev riktigt skitnödiga kan jag säga... Nära hjärtstopp.

Väl inne i kojan slogs vi av hur mysigt det var, vedspis, bord och stolar och en stege upp till övervåningen, där låg det gammalt hö på golvet, luktade lite unket tyckte vi då! Känner jag samma doft idag får jag en minnesresa som heter duga... En resa som rymmer mycket värme,skratt, trygghet, äkta vänner och en massa tokiga äventyr...

När vi hade synat insidan var det dags att reka utsidan. Vi tog oss ner till den lilla sjön som låg i en svacka... Konstaterade att den efter mycket hamrande, hoppande och lite ofrivilligt breakdance var helt bottenfrusen, så nu vågade även chick... Sven komma ut på isen.
-Vad är det där? skrek Krippa och pekade på en mörk fläck..
-Vet inte, men det ser ut som en groda! Svarade jag.
-Vi måste rädda den! Skrek Sven så högt i örat på Krippa att han föll omkull!

Nånstans fick vi för oss att vi kunde tina grodan, vi hade sett en kastrull i kojan och ved fanns det gott om...Fy f-n! Självaste Greenpeace skulle bli så stolta.. Operation Boil the frogg tog sin början... Det gick precis lika bra för grodan som den engelska frasen jag skrev nyss! Riktigt kokt... Till och med well done. Något deppiga över vårat misslyckade försök att leka Dr. Froggenstein begav vi oss hemåt, hemåt i den mörka skogen vi märkte inte ens att skogens alla djur iakttog oss eller att vi förföljdes av troll å allehanda slags djävlar.. Vi var så fyllda med sorg över Kermit att inte ens Sven orkade bry sig om den annalkande faran...



Snipp, snapp!

Förändring...

Förändringar är en oundviklig del av livet. Årstiderna förändras, våra känslor förändras, vårt utseende kommer tyvärr ;) att förändras och våran hälsa kommer onekligen att förändras...

Livet blir lättare när vi accepterar de här förändringarna och inser att varje ögonblick av våran resa är en viktig del av vår själs utveckling...


" Klart, slut varulvstjut.."

Hed take on anyone, at anything, anytime...

Jag är 37 år och har varit med om det mesta...

Blivit utsatt för sabotage som kan klassas som ett mordförsök, biljakt på E4:an, biljakt i centrala Luleå, voltat med värdetransport, krockat med 40 meter viltstaket i sömnen , krockat med ett berg, kört ifrån polisen, kört ikapp polisen.. Varit eftersökt av polisen.. Brottats med polisen, hjälpt polisen, blivit hjälpt av polisen... Sprängt 2 miljoner, fått en snöboll i ögat.

Hoppat med värdebil i Torrajaur, rånförsök, fått avslaget näsben... Köpt hus, sålt hus, bott i spanien, stått i black army klacken fast jag är hammarbyare..(Hehe..) Knivskuren, blivit pappa.. Jobbat som krogvakt.. Fått avslagna flaskor i huvudet, jobbat som dödgrävare på Väddö och kajkille i Grisslehamn.. Blivit mordhotad på engelska, svenska, finska och norska.. Blivit jagad av skinheads, jagat skinnheads.. vält med en åkgräsklippare..

Blivit förhörd av Gardia civil mitt i natten,hoppat bomben i duschen, blivit oskyldigt gripen för väpnat rån.. Flugit ut i kanalen med moppe mitt i vintern, fått tarmarna i pungen, stelopererat ryggen, spräckt hakan.. Flugit med kundvagn ut i kanalen, blivit påkörd, fått 4st hjärnskakningar, ramlat ner från ett tak, blivit oskyldigt gripen för väpnat rån igen, blivit jagad av en tjur..

Cyklat in i en grävling, pinkat på ett el-stängsel, blivit biten av en orm, sett kiss och OZZY live.. Druckit absint, spelat fotboll, druckit skogsstjärna..Släckt bränder.. Matat hästar. Ramlat ner i en grav, gjort magplask, pungplask och ryggplask. Varit med om två separationer med tillhörande vårdnads tvist ..

Varav den sista vårdnads tvisten är det värsta jag varit med om i hela mitt liv!

Shit....


Men nu äre bra... Helt magiskt faktiskt, tack älsklingen..
För att du finns.

Bida din tid...

Eller vila i frid... F-n tänk om man kunde vrida tillbaka klockan, då skulle jag onekligen vara bland dom första att ställa tillbaka den ett par år, minst... Till den tiden när man sprang nakenfis på farmors tomt med en pilbåge och lekte indian... Vurpade i ett krondike och landade i brännässleh-vetet! Sen sprang man runt och såg ut som en spetälsk, metod acting i sin linda. Hade man riktigt flyt blev man jagad av jordgetingar mitt i allt...

Eller som när farmor och jag eldade korv i öppnaspisen och såg på 80-talsklassikern V... Det var magiskt, det var kärlek. Till den tiden när vi hade blålerakrig mot bröderna Edenberg i fjäll... ibland hade man otur, det kunde liksom hänga med en sten i leran och man kan ju räkna ut med daimkrysset vad som hände då!
När jag och Krippa lekte med Starwars eller Big Jim gubbar... Gudars vad coola vi var/är/blev eller...
kunde ha varit iallafall!!

När man smög ner i farmors källare och norpade läskeblask, oftast hade min äldre kusin (Dennis the meni...) redan länsat backen och det ända som återstod var Grappo! Lärde mig faktiskt att älska Grappo.
Så när man satt där med grabbgänget och blandade skogsstjärna med grappo så hände det att man hamnade i en psykos och fastnade i barndomsminnen... Typ.

Minns när man "preppade" farmors altandörr med dragsmällare, knackade och sprang som ett jiihuue..
Man fick lite stryk men det var det värt.. Idag är jag glad att hon överlevde överhuvudtaget, stålfarmor!
Eller som när Krippa och jag var i höladan fast vi inte fick och hans stenhårda och livsfarliga pappa konfronterade oss, vi blånekade förstås... Men om vi säger så här, afrokrull + hö = Riktigt rökta.

Den gången vi gjorde egna smällare och sprängde poliskommissariens brevlåda i plåt... Det var kul, tyckte vi... Inte han, inte pappa heller för den delen... Det var en ljuvlig tid.



Inga ansvar bara en massa konsekvenser...

“Giving up was never an option.”

Vill bara skrika rätt ut...
Dom skjuter hej vilt, från höften och bakom ryggen... Jag var inte förmögen att ducka. Jag gick rak i ryggen...Rätt in i matchen...Smutskastades på jobb och det tisslades å tasslades precis som små barn... Tragiskt.

Skönt att man lämnat allt bakom sig, tyvärr tog man för mycket stryk... Fast hade man varit kvar skulle det nog varit värre, sällan har jag upplevt så mycket kärringfasoner.. Baktaleri och smutskastning...Fjolligt!

Men vad har man att vänta sig av ett folkslag som visslar när dom pratar och har banjodueller som fredagsmys.. Där alla är släkt med alla och är man inte sektmedlem så är man utanför. Låter kanske som att jag är bitter men det är jag inte... Att vara bitter är som att ta gift och hoppas att någon annan ska dö ;)
Jag är tacksam... Oerhört tacksam. Har lärt mig en j-vla massa! Vem som är vad och vad som är vem...

Vilka som riktigt hade den där empatiska förmågan att sparka på den som ligger ner, helst flera gånger...
Hoppas dom sover gott om natten... Känner sig stolta över sitt dagsverke

Finns oerhört fina människor där också...

Tror jag...

Hoppas.

Norra stå!

Vi var på utbildning i Solna... Några "Lappar" från Pite å Skellefte... :) Eller ja "några Lappar", Jocke var bördig från Fjollträsk och jag från en vacker plats som kallas Roslagen...

Roslagen är en plats som dom tappra gallerna... Ööh? Va f-n!! Nu måste jag ha snöat in på en annan berättelse?... Så tokigt! Skit samma... Våra hjält... lappar.

Innan jag drar detta allt för långt är det lika bra att bara börja... Vart som helst i historien! Varför inte mitt i ?

Slipper ni höra vad f-n som hände när vi skulle in på Caf´e Opera i jeansshorts och t-shirt?
Eller varför Jocke började gråta... Och hur det gick till när jag fixade gratis tunnbrödsrulle med räksallad...
Och hur det kom sig att vi åkte polisbil från Solna till Golden Hits och inte tvärtom?

Utan jag tar det från när jag och Jonas satt och drack läsk vid bastun, med utsikt över Råsunda och skulle få in kapitlet om: Etik och moral, samt det om envarsgrip och Drogkunskap... ;) i våra huvuden!

Jocke hade farit på matchen mellan AIK och HAMMARBY! Han hade fått vipbås bla bla! av bla bla osv..
Jonas och jag började som smått känna oss på det klara över hur f-n vi skulle känna igen en knarkare å gripa honom på ett jävligt humant och bra sätt... Och det började rycka lite i fotbollsnerven.
-Nä du Jonas! Om vi ska ta å gå på lite fotboll å svepa lite folkisar? Sa jag och dunkade honom lite lätt i ryggen.
-Äsch! Sa Jonas när han hittat ut ur kartongen han landat i...
-Varför ska vi gå på det, verkar ju bra jävla ohälsosamt? Supporterbråk och allt möjligt skit!
-Ähh, det drabbar väl inte oss fattaru väl! Sa jag... Fast det bara skrek "varning,varning" i spindelsinnet.

Sagt och gjort så svidade vi om svepte bir... ööh, ja, ni vet! och begav oss mot Råsunda, matchen hade redan börjat och vi tog en liten genväg för att komma snabbare fram... Ack så fel jag hade där.
-ÖÖööh! Va är ni för nåra, rå? Frågan levererades från en grupp rakade småglin i svart och gult.
-Vad tänkte du? Svarade jag och sneglade på Jonas. Askgrå är något som poppar upp i huvet.
-Öööh, vad håller ni på för lag undrar vi? Ungtupparna verkade vara ute efter något.
-Ska jag svara helt ärligt? Svarade jag.

Jag kunde höra hur Jonas slutsteg öppna och stänga sig och en kraftig odör svepte in över sällskapet.
-Ja!
- Piteå IF! Svarade jag och trängde mig igenom klungan.
-Samma här, sa Jonas och rusade efter. När vi kom fram till entren sökte vi reda på svartamarknadslakkejerna och förhandlade fram två biljetter för åttiospänn! Sweet tyckte vi, ända problemet var att det var på Norra stå, mitt i svarta armén och jag som är Hammarbyare... Skitsamma, all in som man säger..

Nu stod vi där mitt i smeten, knöt handen i fickan å skålade med fienden.. Helt plötsligt dök det upp ett bekant ansikte från gymnasiet. Det var Håkan Nordin, mister AIK him self! Shit... Nu är vi rökta viskade jag till Jonas.
-TOBBE! Ropade Håkan..
Nickade lite diskret med huvudet mot honom och tänkte återgå till matchen..
- Men, va f-n!? e inte du Hamm...
-schh, för h-vete! Tittade mig omkring, ingen verkade ha hört något, vilken tur tänkte jag och sneglade på min kompis från dom norrländska vyerna, han var så nervös att ögonen skelade åt alla möjliga håll..
Håkan bråkan gick vidare... Med ett leende.

Senare på kvällen återförenades vi med Jocke, han var lika glad som en nyskiten ren. Hammarby förlorade derbyt med 0-1..

Vi följde med till deras krog för att fira segern, och jag för att sörja förlusten.. Då kom Håkan igen, han bjöd mig på en gravöl och en kram...






" Å va göru me batongen kärringsnu..."

Min son!

Jag ska bära dig över stock och sten, tills du kan stå på egna ben...
Jag ska hålla din hand genom livets snår och finnas vid din sida
vilken väg du än går.
Jag ska skydda dig mot all ondska som finns...


Älskar dig Oscar //Pappa Tobbe




... La familia es todo!

Sveda och värk!

När vi växte upp tillbringades en hel del dagar i allehanda hölador. Det var hemma hos Krippa där det försekom bomfighting, kojbygge, tjuvsnusning och mörkerkull.
Vi hade även mörkerkuddkrig med hans äldre bröder? Vilket var precis lika idiotiskt som det låter, det blev inte bara en hjärnskakning kan jag tillstå...

Hur som helst... Ööh? det jag tänkte berätta har jag helt glömt bort?!



... F-n också!!

Shit...

...Vad deppigt värre det blev! Ett tag trodde jag att jag skulle skära av mig örat?.
Så deppigt var det. Men nu verkar man vara "Back on track" som dom säger Over there...

Glädjen att skriva liksom drog, precis som avlöningen tenderar göra. Man ba! -Åhhh schyst, lön. "Poff" Borta... Som en smekning visslar den förbi. Retsamt nära, ändå utom räckhåll...

Livet gav mig en snyting och som vanligt glömde jag ducka! Rätt i ansiktet fick jag den...
Men står man på botten så har man i alla fall fast mark under tassarna. Det är bara att försöka gå vidare, tillslut kommer man fram... Fram dit man ville och dom som älskar dig står kvar, dom du älskar står kvar...

Tillåter vi oss själva att bli fulla av hat så har de vunnit. Vi kan INTE låta dem ta våra hjärtan.



We stand alone together...

Hallå...

Du där! Varför viker du undan?
Ser du inte att jag lagt ut mitt hjärtas röda matta för dig?
Jag säger er, mina systrar, dagarna tar slut och en ny värld är på väg.
Jag säger er, tiden är inne, skynda att älska, vänd om och börja leva.

Se hit! Jag offrar mitt allt och springer jublande mot din famn, allt annat är intet.
För detta lever vi bröder o systrar...
Runt hörnet ligger nästa rus kamrater! Och runt det där nästa. Ila i hast, jag ämnar uppleva dem alla.

I extas går våran sång, i månens skugga dansar vi, vi flyter tillsammans genom stjärnstoft. Är jag ännu en dåre i hjärtats makt? Låt oss hoppas kamrater. Ingen annan resa liknar denna...

Ge mig ett tecken bröder och systrar! Ärar ni mig ert sällskap?
Jag säger er kamrater, bröder och systrar, vi rusar i sällhet mot evigt liv i frihet...

En betraktelse av kontrasternas universum...

Man kan se dom rika äta oxfile på uteserveringen , eller så kan man titta på alkisarna som spyr marken blodig runt hörnet...
Eller om man så vill, kolla in eliten rökandes på sina ciggarer... Spana åt vänster så ser du pundarna skjuta upp sig till Gud bara för att landa hos Djävulen.

För de känsliga pekar jag bort mot barnen som krossar rutor på skolan i obesudlad lycka, kan det bli oskyldigare? Själv ögnar jag apostlarna i sina huvor, ständigt gömmandes sig själva från världen, och inte är det en enkelriktad väg heller, för tänk om världen skulle råka lägga ögonen på dem.
Bara av misstag, visst! men ack så ödersdigert.

Då finnes ju alternativ till ordning, hemska tanke... Gå tillbaka dit du kom ifrån. Inte kan det väl finnas flera sätt att se på saker?




...God knows I'll see you.

Everything but the wings...

It's hard to describe
You're like nothing I've ever known in my life
Kindness flowing from down deep inside your eyes
So selfless and complete

A beauty in and out
All around you not a single cloud
Like the rain just stops before it hits the ground
And puddles at your feet

You're an angel
I know heaven wonders where you are
Like you fell off some ol' shining star
Right into my heart
An angel,
When I'm with you I feel like a king
Just like out of some old movie scene
An angel, everything but the wings

Looking at you
It's hard to believe that you could feel the way I do
Never thought I'd find so much love we fall into
Or perfect or true
So never go away

If heaven calls you back just ask if you can stay
I'd never find someone to ever take your place
You know they only made a few

'Cause you're an angel
I know heaven wonders where you are
Like you fell off some old shining star
Right into my heart
An angel,

When I'm with you I feel like a king
Just like out of some old movie scene
An angel, everything but the wings

Everything but the wings
An angel
Everything but the wings

...Hästjazz.

Wtf...

Rebellen i mig finns där, glöder.. Pyr.
Ibland skymtar man den, det liksom glittrar till i ögonen, säger dom som sett det.
Blodet rusar till, det spritter i kroppen..

- I´m wild child, c´mon and love me..

Men hur f-n skulle omvärlden reagera då..
Om man springer över en bil och skriker "- I´m the lizard king.. And I can do everything.."?
Bäst man rättar sig i ledet och håller käften, inte sticker ut...


...Inte syns.

Gasmask på...

En snörik dag i februari, kylan låg som en osalig gast över Lv3...
Det var så kallt att till och med vi grabbar från Väddö var tvingade att stoppa upp manligheten någonstans där solen aldrig lyser, och ha på oss något som kallades för långkalsonger?!

Dagen till ära skulle handla om att kontrollera gasmasken i skarpt läge... Dvs. gå in i en byggnad som var fylld med militär tårgas!!  Gå fram till en löjtnant och ange namn, nummer och vilken pluton man tillhörde och sen sitta på golvet tills nästa grupp kom in... Då först fick vi gå ut. ELLER HUR?! Inte en sportmössa att jag skulle vara kvar där så länge.                                                                                          


Min plan såg lite annorlundare ut än löjtnants, kan jag tillstå.
Den lyder som följer: In och ut så fort som appostlahästarna tillåter... För den där röken kan vara lite jäkla obekväm om det vill sig riktigt illa.

Nu var det min grupps tur, nu j-vlar gäller det. Svetten lackar. Jag var så inne i min plan att jag höll på att missa hela dörröppningen .. eller hela byggnaden med för den delen. Glaset i masken hade immat igen, så det läckte ju inte ut något i alla fall... Vilken tur.

Något nervös klev jag rätt in i dimman, höll andan... Gick raka vägen fram till löjtnant, slog ihop klackarna gjorde honnör. - Tjena! Sa jag, vände mig om och följde med den första gruppen rätt ut i den mörka natten.. Borta som en avlöning..



Snipp, snapp...