- Hugg tag i...

... Jollen. skrek jag till Forslin.
Med facit i hand skulle jag nog låtit bli att förtälja min briljanta ide högt... För Tobbe Forslin gjorde exakt vad jag hade sagt. Man kan säga så här; Det blev väldigt blött...

Jag och Forslin hade bestämt oss för att RO!  från gästhamnen nedanför mini-golfen i Älmsta till Benny's brygga... I en gummibåt, som tog upp till max 70 kg! Bara jag vägde ju mer än tillåtet. Vi hade packat med oss snus, bandspelare, handdukar, chips och folkö... ööh? Saft. Ni kan förstå att förlisningsrisken var överhängande redan från första början...

Efter mycket om, men, svett, kanske, och skratt, gråt och hyperventilerande kom vi äntligen ner i båt j-veleln. Vi fick ro något saktare än vi hade tänkt oss från början...  Och efter lite enkel matematik kom vi fram till att det skulle ta ungefär två dygn att transportera oss via fiskvägen. Då hörde vi ett välbekant "Pppling, pppling, pppling, vvvvvvvvrrrr." (Hur i hel..skriver man hur det låter när bommarna går ner å bron upp?!)  Vi förstod att en segelbåt var på ingång... Och det mina kära vänner betyder snålskjuts.

-Sweet! Ropade jag till Forslin, trots att han satt ungefär fem centimeter ifrån mig.
-Hallå, jag är livrädd inte döv! Svarade han mig så lugnt han kunde, han ville inta prata för högt i tron att vi skulle sjunka om vi blev för exalterade och högljudda. Vi paddlade så fort vi förmådde ut i farleden, nu j-vlar ska det bli åka av tänkte jag för mig själv. Segelbåten kom närmre och närmre, till slut var den skit nära.

- Hugg tag i jollen. Skrek jag till Forslin. Utan minsta tvivel sög han tag i jollen...

Utan att tveka så sjönk vi direkt. Vår plastracer vek sig på mitten. Vi kunde höra bandaren sjunka till tonerna av Bob Marley's "-Don't rock my boat". Och det ända vi lyckades rädda förutom oss själva var snuset.




... Skepp o'hoj, sailor boy!