Hon...

När hon går känns det som om all min livsglädje lämnar mig.
När jag ser henne tycks det som hela världen expanderar med mitt hjärta och blir oändligt
ljusare och vackrare.
När hon ler mot mig är min själ i himlen och hela mitt väsen i desperat behov av minsta lilla
beröring från henne.

När jag har hennes hand i min dansar hela min existens i glädjeyra och allt utom hon är
bortglömt och obetydligt.
När hon ligger bredvid mig vet jag inget annat än att älska henne...





...för evigt.

Oxfile och tältpinnar...

Det var sommarlov och jag och Krippa skulle tälta vid gröna mattan på Väddö. Vi var runt tio bast tror jag. Där var vi för att bada, fiska och tälta och det var en magisk plats, lummig och mysig. Det gick kor och får lösa och det var nästan alltid varmt i vattnet..

..Kanske just precis för att det gick kor och får där. Hmm?.. Kom just på alla kallsupar man fått, alla komockor man halkat på. Speciellt när man sprang ner för stigen och i all iver inte såg var man satte tassarna, och så klev man rätt i en glidmina och voltade ut i biologin. Hade man tur fanns det inga taggbuskar där man landade i alla fall. För att inte prata om alla gånger man råkat pinka på ett el-stängsel... 8-volt rätt upp i skruven.

En gång utmanade Krippas äldre brorsa mig i stängsel-pinkning, " Du får en femma om du pinkar på el-tråden.." Om vi säger så här: Långnäsa, rykande baguette och  någon femma rikare blev jag definitivt inte. I skrivandets stund inser jag just att han mobbade oss ganska hårt. H-VETE?! Om du läser detta
Matte Mattsson..

What goes around,comes around.

Öhh? Jo, just ja... Jag och Krippa hade slagit ner tältpinnarna i grönamattan.. bla bla bla, badat bla bla bla, drunknings oly... bla bla bla.. blålera i ögat osv. Nu hade det blivit kväller och vi började göra i ordning middagen, vi tände en liten läger eld (Läs bål som syntes ända till centrala delarna av Älmsta!) och skulle grilla våran dagsfångst, en och en halv abborre! ( fråga inte... Går inte att förklara. ) Tur att Krippisch hade fått oxfile med sig hemifrån.. eller fått å fått!

Dagen började gry och vi kunde höra svanarna kvittra utanför tält duken, solstrålarna letade sig igenom lövverket.. Tältet var som en j-vla bastu och vi höll på att gå in i en ofrivilligt djup sömn pga syrebrist.Tystnaden bröts av ett vrål. Vi vaknade med ett ryck, stirrade oförstående på varandra.
- Va vad det där? Frågade Krippa.
- Hur f-n ska jag veta det? Svarade jag.
- En björn!! Sa vi i duett.
Efter några minuters fipplande fick vi upp dragkedjan som var det enda som stod i vägen för våran frihet.
Utanför stod lilla-Fridolf och sparkade i brandresterna, lilla-Fridolf hette egentligen något annat och var en väldigt arg stockholmare.

- Jag ska tala med mark ägaren, nu ligger ni väldigt risigt till!! röt han
- Gör det. Svarade Krippa så spydigt han kunde.
- Hörrö du grabbhalva, moppsa inte upp dig för när bonden kommer hit får ni en dagsedel som heter duga!
- Tror jag inte. Sa min kompis Krippa och log.
- Det tror jag nog!!! Skrek sthlmaren så högt slutmuskeln tillät.
- Det är min pappa. sa Krippa!

.....!

Minns också den där gången vi tältade vid grönamattan och Tobbe (S)veda(& värk) var med. Spjutkastning stod på schemat.. Gissa vem som fick spjutet i ryggen?. Men det är en annan historia...




... Folköl och dunka dunka.