-Det är lugnt...

-Hon ska inte kalva förn's om två veckor! Det var med dom lugnande orden Krippa's far överlämnade gården i våra händer... Två fjuniga 14-åringar med nollkoll.

Så medans Herr och fru bonde lapade sol, for vi runt på gården som yra höns. Vi utfodrade kor, får, katter,höns, hundar... Ja, vi matade f-n allt.
Sen högg vi ved, körde traktor, spelade dator, mockade, spelade fotboll, badade, drack öhh? saft, spelade ännu mera dator och snusade så det stod härliga till. Vi var kungar på gården... Trodde vi.

Då kom Picken!

Han var gårdens stora skräck... Han berövade oss på den där känslan av att vara kungar, direkt... Tupp j-vel!!
Kommer inte ihåg vilken ras han var, men jag tror han var en blandning på psykopat och ninja... Han var rentav livsfarlig.

Så emedans jag sprang och lekte kull med Picken var Krippa inne hos kvigorna, han kom ut helt uppspelt och skrek något om klövar? Jag hörde inte riktigt från mitt gömställe högst upp i äppelträdet...
Men jag kunde se att det var allvar så det var bara att bita i det sura... Och klättra ner. Jag sprang mot honom...

-Hon ska föda! Skrek han trots att jag kommit inom hörhåll.
- Nu? Skrek jag tillbaka i vild förtvivlan.
- JA!!!Skrek han rätt i ansiktet på mig.
-Helvete, jag kände hur benen blev något ostabilare, tankarna började snurra, ska vi förlösa en KALV?

Något ofokuserade  märkte vi aldrig att den satans hyperaktiva  mangatuppen tagit sikte mot oss...
Attacken blev skoningslös, han satte klorna i vaden och näbben i knäskålen.
- Fågeljävel!! Skrek jag rätt ut. Sen blev det kyckling rally utav dess like. När vi lyckats förvirra och lura i tuppen att vi var inne i vedboden smög vi in till kvigorna...

Mycket riktigt, där stod hon! förstföderskan med en liten klöv som stack ut ur...
Så det var bara för oss att förbereda för en förlossning. Vi satt och kliade henne och smekte henne lugnande och vi talade om för henne hur bra allt skulle bli. Men det gick väldigt långsamt, tillslut fick vi hjälpa till och dra ut kalven... gnugga den varm med hjälp av hö. Dock ville kalven inte ställa sig upp och efter ett tag började mamma mu och vi bli oroliga...

Eftersom vi stängt in oss med kvigan i ett begränsat utrymme började det bli lite farligt för kalven att ligga där i halmen, så Krippa fick leda ut kossan i hagen tills kalven med viss hjälp från oss lyckades ställa sig upp.Vi döpte honom senare till " Kalle den förskräcklige"... Stor som ett hus from som ett lamm. 
Sen stod vi där trötta, blodiga, slemmiga men stolta som få och såg på medan mor och son förenades i hagen..

Krippas mor och far stod som två fågelholkar när vi orerade om våra eskapader... Men dom var säkert ganska stolta.

... Det var då vi.