-Det är lugnt...

-Hon ska inte kalva förn's om två veckor! Det var med dom lugnande orden Krippa's far överlämnade gården i våra händer... Två fjuniga 14-åringar med nollkoll.

Så medans Herr och fru bonde lapade sol, for vi runt på gården som yra höns. Vi utfodrade kor, får, katter,höns, hundar... Ja, vi matade f-n allt.
Sen högg vi ved, körde traktor, spelade dator, mockade, spelade fotboll, badade, drack öhh? saft, spelade ännu mera dator och snusade så det stod härliga till. Vi var kungar på gården... Trodde vi.

Då kom Picken!

Han var gårdens stora skräck... Han berövade oss på den där känslan av att vara kungar, direkt... Tupp j-vel!!
Kommer inte ihåg vilken ras han var, men jag tror han var en blandning på psykopat och ninja... Han var rentav livsfarlig.

Så emedans jag sprang och lekte kull med Picken var Krippa inne hos kvigorna, han kom ut helt uppspelt och skrek något om klövar? Jag hörde inte riktigt från mitt gömställe högst upp i äppelträdet...
Men jag kunde se att det var allvar så det var bara att bita i det sura... Och klättra ner. Jag sprang mot honom...

-Hon ska föda! Skrek han trots att jag kommit inom hörhåll.
- Nu? Skrek jag tillbaka i vild förtvivlan.
- JA!!!Skrek han rätt i ansiktet på mig.
-Helvete, jag kände hur benen blev något ostabilare, tankarna började snurra, ska vi förlösa en KALV?

Något ofokuserade  märkte vi aldrig att den satans hyperaktiva  mangatuppen tagit sikte mot oss...
Attacken blev skoningslös, han satte klorna i vaden och näbben i knäskålen.
- Fågeljävel!! Skrek jag rätt ut. Sen blev det kyckling rally utav dess like. När vi lyckats förvirra och lura i tuppen att vi var inne i vedboden smög vi in till kvigorna...

Mycket riktigt, där stod hon! förstföderskan med en liten klöv som stack ut ur...
Så det var bara för oss att förbereda för en förlossning. Vi satt och kliade henne och smekte henne lugnande och vi talade om för henne hur bra allt skulle bli. Men det gick väldigt långsamt, tillslut fick vi hjälpa till och dra ut kalven... gnugga den varm med hjälp av hö. Dock ville kalven inte ställa sig upp och efter ett tag började mamma mu och vi bli oroliga...

Eftersom vi stängt in oss med kvigan i ett begränsat utrymme började det bli lite farligt för kalven att ligga där i halmen, så Krippa fick leda ut kossan i hagen tills kalven med viss hjälp från oss lyckades ställa sig upp.Vi döpte honom senare till " Kalle den förskräcklige"... Stor som ett hus from som ett lamm. 
Sen stod vi där trötta, blodiga, slemmiga men stolta som få och såg på medan mor och son förenades i hagen..

Krippas mor och far stod som två fågelholkar när vi orerade om våra eskapader... Men dom var säkert ganska stolta.

... Det var då vi.

Klart vi ska ha en skeppskatt!

Vi skulle bygga en flotte... Jag och Krippa.
Vi hade materialet, viljan av stål och enligt vårat eget tycke... En fantastisk sjövana. Nästan så att vi kunde kalla oss sjöbusar.
När vi med mycken möda och ringa besvär knåpat ihop våran flotte slog det oss!
- Va f-n? sa jag.
- Vadå? utbrast Krippa
- Vi måste ju ha en skeppskatt, ju!
- Klart vi ska ha en skeppskatt, vad annars?

Genast började vi leta lämpliga kandidater... Vi fick faktiskt anstränga oss, det var som om att alla katterna på gården visste vad som skulle ske.
Vi tittade in i ladugården, där låg Brasse och kelade med kossorna....
- Ska vi ta Brasse? Sa jag, men ångrade mig samtidigt som jag nämnde hans namn..
- Är du helt dum i huvudet? han kommer ju spöa skiten ur oss innan vi ens hunnit ut ur byggnaden...
- Nä, det får nog bli ett lättare offer.

Vi sneglade på Ramm...

Gårdens vallhund, han hade inte många getter i stugan han inte men en jäkel på att valla, han kunde valla allt... Förutom skidor. Minns engång när han vallade gäss med en hockeyklubba i munnen! Undra vad han hade tänkt göra, spela hockey med Mårten gås kanske?

Kan han ens simma? Tänkte jag...
Han blir nog för tung? Tänkte Krippa...

Då kom katten Gustaf förbi och strök sig kring våra ben, jamade och såg så där gullig och oskyldig ut... Han hade nog legat och knoppat när alla andra kissemissar gått upp i rök. Föga anade han vad som komma skall... Inte vi heller för den delen!

Vi skickade ut Kon-Tiki....
Man kan säga att jungfruresan blev en katastrof... Vi förliste snabbare än Titanic.
På en microsekund var det över, hoppet, förväntningarna och drömmarna om det storslagna äventyret...

Gustaf  han var otroligt nöjd, rent hysteriskt faktiskt. Tror han undvek oss ett par år...


...Skepp o'hoj!

Kan du se...

Kan du se mig lysa upp ditt mörker?
Kan du se min utsträckta hand?
Kan du se mig kasta ut din livboj?

Kan du det så kan du se in i mig...

Rospigg in i benmärgen...

Vi rospiggar är ju kända för att skapa kaos, åtminstone min släkt... Vi går all in...
Vi kan såra folk på vägen, vi är vilda. Men vi har också ett stort hjärta och massa kärlek... Till dom som förtjänar det, till dem som vill oss väl... Dom som inte sårar oss.

Dom som inte vill oss något gott stöter vi bort... Oavsett om vi inte vill, oavsett om det sårar oss själva lika mycket... Oavsett om det ställer till det för oss och vi går på knäna...Oavsett vad andra säger, tycker och oavsett hur mycket vi blir bespottade. Vi är uppväxta vid havet och vana vid att det stormar...


Tillslut reser vi oss starkare än innan...

Två blir en...

Många tycker att jag ska skriva och förklara, om separationen... Varför då?
Jag är ingen offentlig person.
Jag har mitt liv och mina val. Ni som kallar mig feg och allt vad det är... 
anonymt på min blogg och skriver att jag inte törs publicera era kommentarer, skriv era namn så kontaktar jag er för en privat konsultation...Kostnadsfritt.


Eller ännu bättre ta tag i era så kallade liv för jag har tagit tag i mitt...








Too many vultures in this town...

Kan ni se hur...

Kan ni se hur ni släcker min eld?
Kan ni se hur ni halverar mig?
Kan ni se hur ni stjäl mitt jag?
Kan ni det så är det ute med mig...