Mitt i nyllet.

Satt en kväll och funderade och så slog det mig...

Konstigt att Oscar inte är bollrädd? Jag har ju sänkt honom med diverse bollar, typ alla som finns, eller? ja inte pingisbollen då, men alla andra. Hur många gånger har man inte skjutit en fotboll rätt i ansiktet på honom eller i skrevet för den delen.

Som den gången han fick en amerikanskfotboll av Östman, och jag bad honom springa bort en bit så jag kunde "dra på en riktig pass"... Ungen var ju medvetslös i tio minuter. Eller som när vi spelade basket och jag siktade på ett långskott! vem fick inte returen i bakhuvudet... Jo, Oscar.

Eller som den gången när farfar köpt en basebollhandske med tillbehör och vi skulle göra som dom gör på riktigt, vi kan säga så här; handsken vek sig, blodvite, akuten och godis. Eller som när vi spelade golf...




...Ribba ut.

Kommer aldrig ge upp...

...Jag saknar dig massor Maya, du är min ögonsten. Saknar dina kiknande skratt, dina tusen frågor... saknar att äta frukost med dig, se disney filmer och läsa sagor... Tänk att få säga go natt Maya, ses imorgon...

Vilken dröm, vilken lycka, den skulle vara total...

Du har tagits ifrån mig och jag har aldrig slutat kämpa, kommer aldrig att göra det heller... Aldrig.

Din mamma har bestämt att du inte ska få vara med din familj, hon kämpar med näbbar och klor och hon har "förlorat" både i tingsrätt och hovrätt... vilket gör att hon får vite (Böter a` 5000kr vid varje uteblivet umgänge) Hon tar ut sin besvikelse över dig... dig och Oscar. Och det är ni som blir lidande, det är ni som tar skada...





Du fattas oss Maya, mig och din bror Oscar.

Och jag som aldrig skulle...

För några år sedan frågade Oscar om jag inte skulle skaffa facebook? Ja ba "Nej,nej finns inte på kartan, va fan ska jag sitta med den där skiten för?" 


Planen var att skaffa motorcykel först. Sen, långt senare när fyrtioårskrisen infann sig skulle jag skaffa facebook och förtälja mina eskapader till mina nära och kära. Planen sprack kan jag säga och "hoj-drömmen" har jag lagt där solen aldrig lyser.

För några månader sedan frågade älsklingen om jag inte skulle skaffa en blogg? Ja ba, " Nej,nej vem skulle ens läsa vad jag skriver?"


Nu sitter jag här med författarångest och skrivkramp och tycker att det är riktigt trevligt faktiskt...Kreativiteten flödar om än det inte alltid blir så j-vla bra och pretentiöst men förhoppningsvis tycker ju någon att det är kul. 


...Om inte annat så tycker ju jag att det är skoj.  

För ett tag sedan så samlade jag ihop massa grejer som jag tänkte sälja i badhusparken. Älsklingen tyckte jag skulle öppna ett tradera konto. Ja ba, "Nej,nej inte orkar jag sitta där och hålla på, paketera och skicka. Nä shit va jobbigt." 


Nu kränger jag tintin-samlarbilar på tradera... och beroende av det är jag tydligen oxå?
Jag kan ju inte låta datorn vara ifred, måste kolla minst var 20:e minut, är det normalt?       


Det börjar nästan bli en börda...  ;)

...Over and out.

Ondska...

Min strävan att förstå den oförståeliga mänskliga själens natur. Under hur många år jag funnits här på jorden...
Fast i den mänskliga existensens korseld? Så många att jag inte kan minnas dem.
Jag har vandrat och vandrat...
Och mina ögon har skådat så mycket möda, så mycket lidande och så mycken gränslös ondska, att det är ett under att jag inte blivit blind.
Men med vidöppna ögon går jag vidare i desperat behov av att förstå det obegripliga mörkret.

För även i den bästa av världar ligger ondskan på lur, bakom varje krök, vid varje hörn.
Någonstans ser sig någon om för sista gången.
Någonstans vaknar någon mitt i natten utan att veta riktigt varför. Någonstans ligger den där, kanske inte bakom din axel, kanske inte under din säng.
Men just bakom den där kröken du aldrig passerar. Just på den väg du aldrig går och just bakom den dörr du aldrig öppnar.För ondskan hittar alltid tillbaka, ondskan hittar alltid till byn.


 Men inte idag, inte till min by.




                                                           

All in!

-Få hit skateboarden! sa jag till Oscar och ryckte den ur handen på honom innan han ens hunnit svara.
-Pappa ska visa hur man droppar.

Det var en varm och solig dag i början på Oscars sommarlov, vi hade gått ner till rampen vid Gunnarskiosk.
Dom rev rampen det året. Oscar såg ut som han skulle vara med i ett avsnitt av Gladiatorerna, han hade hjälm, knä, handled och armbågsskydd, jag hade jeans och t-shirt (fiffigt!). Nu stod jag där på kanten och tittade ner... H-vete vad högt det var? så här högt var det ju inte nyss?
-Få se då pappa?

Svetten samlades i ländryggen tankarna for åt alla håll, kommer höften klara detta?, kommer skateboarden klara det? vem ska ta hand om Oscar?
-få se då pappa!! Nu lät Oscar mer otålig än första gången.
-Ja lugn, pappa ska bara få rätt position på fötterna först! du vet, det är viktigt att man står rätt gubben.
-Ok pappa!
Vadå står RÄTT? tänkte jag i mitt stilla sinne. Det spelar nog ingen roll hur f-n jag står? detta kommer nog bli en fruktansvärt smärtsam resa i alla fall.
-ALL IN!! hörde jag mig själv skrika samtidigt som jag lutade mig framåt, SHIT!

Jag vet inte om jag hade kontakt med skateboarden? Rampen fick jag kontakt med lite senare... tre gånger! Vart brädan jag stod på tog vägen såg jag aldrig.

-Gick det bra pappa? hörde jag en röst i fjärran. Lite längre bort stod en kille i Oscars ålder och applåderade.
-Jo det gick bra Oscar.
-Skönt pappa, jag vill inte att du ska bli inodovalid.
-Det heter invalid! och nej man kan inte bli det man redan är.
-vad betyder all in?
-Det betyder typ, nu kör vi, allt eller inget.
-Du blöder ju pappa?
-Ja,jag vet! jag glömde mina armbågsskydd och då...
-Nej inte där, avbröt Oscar mig.
- i ansiktet!
-Ingen fara, det ska kosta att vara tuff!

Pojken som hade stått och applåderat hade kommit fram, han visade vart brädan landat. sen var vi där hela dagen. Både han och Oscar lärde sig droppa i rampen den dagen och jag, jag lärde mig inte ett skit...


... All out!

ljuva barndom.

Gjorde misstaget att se om "The Goonies" igen. Det skulle jag nog låtit bli så här med facit i handen.
Skulle låtit den vara kvar där på minneskontot som en superbra film vi grabbar (snor-sven, Krippa & jag) satt och käkade popcorn till och blev inspirerade till hysteriskt galna upptåg i våran storslagna värld!
Men icke det inte, nej,nej jag var tvungen att sabba det ljuva barndomsminnet.

Dödskallegänget som den så vackert heter på svenska är inte lika magisk som den en gång var och grabbarna som var så häftiga har nu blivit töntiga och j-vligt irriterande! Dom skriker när dom pratar och skrikpratar i munnen på varandra hela tiden. Helt tragiskt faktiskt...tyvärr.

Nej gott folk, det är bara att låta Den oändliga historien, Gremlins och Karate kid stå kvar där i hyllan som ett vackert minne.
Spoila inte barndomen...
Däremot så tycker min 15-åriga son att den fortfarande är lika bra, den andas kult och kärlek. Det värmer i hjärtat att han får ha den som ett mysigt minne...



...Lyllo han.