YOU...

... You'll never stand alone... I'll be standing by.
Protect you from the cold... I'll hold you when you cry...
Now, then and forever.





... Just so you know.

- Hugg tag i...

... Jollen. skrek jag till Forslin.
Med facit i hand skulle jag nog låtit bli att förtälja min briljanta ide högt... För Tobbe Forslin gjorde exakt vad jag hade sagt. Man kan säga så här; Det blev väldigt blött...

Jag och Forslin hade bestämt oss för att RO!  från gästhamnen nedanför mini-golfen i Älmsta till Benny's brygga... I en gummibåt, som tog upp till max 70 kg! Bara jag vägde ju mer än tillåtet. Vi hade packat med oss snus, bandspelare, handdukar, chips och folkö... ööh? Saft. Ni kan förstå att förlisningsrisken var överhängande redan från första början...

Efter mycket om, men, svett, kanske, och skratt, gråt och hyperventilerande kom vi äntligen ner i båt j-veleln. Vi fick ro något saktare än vi hade tänkt oss från början...  Och efter lite enkel matematik kom vi fram till att det skulle ta ungefär två dygn att transportera oss via fiskvägen. Då hörde vi ett välbekant "Pppling, pppling, pppling, vvvvvvvvrrrr." (Hur i hel..skriver man hur det låter när bommarna går ner å bron upp?!)  Vi förstod att en segelbåt var på ingång... Och det mina kära vänner betyder snålskjuts.

-Sweet! Ropade jag till Forslin, trots att han satt ungefär fem centimeter ifrån mig.
-Hallå, jag är livrädd inte döv! Svarade han mig så lugnt han kunde, han ville inta prata för högt i tron att vi skulle sjunka om vi blev för exalterade och högljudda. Vi paddlade så fort vi förmådde ut i farleden, nu j-vlar ska det bli åka av tänkte jag för mig själv. Segelbåten kom närmre och närmre, till slut var den skit nära.

- Hugg tag i jollen. Skrek jag till Forslin. Utan minsta tvivel sög han tag i jollen...

Utan att tveka så sjönk vi direkt. Vår plastracer vek sig på mitten. Vi kunde höra bandaren sjunka till tonerna av Bob Marley's "-Don't rock my boat". Och det ända vi lyckades rädda förutom oss själva var snuset.




... Skepp o'hoj, sailor boy!

Hon...

När hon går känns det som om all min livsglädje lämnar mig.
När jag ser henne tycks det som hela världen expanderar med mitt hjärta och blir oändligt
ljusare och vackrare.
När hon ler mot mig är min själ i himlen och hela mitt väsen i desperat behov av minsta lilla
beröring från henne.

När jag har hennes hand i min dansar hela min existens i glädjeyra och allt utom hon är
bortglömt och obetydligt.
När hon ligger bredvid mig vet jag inget annat än att älska henne...





...för evigt.

Oxfile och tältpinnar...

Det var sommarlov och jag och Krippa skulle tälta vid gröna mattan på Väddö. Vi var runt tio bast tror jag. Där var vi för att bada, fiska och tälta och det var en magisk plats, lummig och mysig. Det gick kor och får lösa och det var nästan alltid varmt i vattnet..

..Kanske just precis för att det gick kor och får där. Hmm?.. Kom just på alla kallsupar man fått, alla komockor man halkat på. Speciellt när man sprang ner för stigen och i all iver inte såg var man satte tassarna, och så klev man rätt i en glidmina och voltade ut i biologin. Hade man tur fanns det inga taggbuskar där man landade i alla fall. För att inte prata om alla gånger man råkat pinka på ett el-stängsel... 8-volt rätt upp i skruven.

En gång utmanade Krippas äldre brorsa mig i stängsel-pinkning, " Du får en femma om du pinkar på el-tråden.." Om vi säger så här: Långnäsa, rykande baguette och  någon femma rikare blev jag definitivt inte. I skrivandets stund inser jag just att han mobbade oss ganska hårt. H-VETE?! Om du läser detta
Matte Mattsson..

What goes around,comes around.

Öhh? Jo, just ja... Jag och Krippa hade slagit ner tältpinnarna i grönamattan.. bla bla bla, badat bla bla bla, drunknings oly... bla bla bla.. blålera i ögat osv. Nu hade det blivit kväller och vi började göra i ordning middagen, vi tände en liten läger eld (Läs bål som syntes ända till centrala delarna av Älmsta!) och skulle grilla våran dagsfångst, en och en halv abborre! ( fråga inte... Går inte att förklara. ) Tur att Krippisch hade fått oxfile med sig hemifrån.. eller fått å fått!

Dagen började gry och vi kunde höra svanarna kvittra utanför tält duken, solstrålarna letade sig igenom lövverket.. Tältet var som en j-vla bastu och vi höll på att gå in i en ofrivilligt djup sömn pga syrebrist.Tystnaden bröts av ett vrål. Vi vaknade med ett ryck, stirrade oförstående på varandra.
- Va vad det där? Frågade Krippa.
- Hur f-n ska jag veta det? Svarade jag.
- En björn!! Sa vi i duett.
Efter några minuters fipplande fick vi upp dragkedjan som var det enda som stod i vägen för våran frihet.
Utanför stod lilla-Fridolf och sparkade i brandresterna, lilla-Fridolf hette egentligen något annat och var en väldigt arg stockholmare.

- Jag ska tala med mark ägaren, nu ligger ni väldigt risigt till!! röt han
- Gör det. Svarade Krippa så spydigt han kunde.
- Hörrö du grabbhalva, moppsa inte upp dig för när bonden kommer hit får ni en dagsedel som heter duga!
- Tror jag inte. Sa min kompis Krippa och log.
- Det tror jag nog!!! Skrek sthlmaren så högt slutmuskeln tillät.
- Det är min pappa. sa Krippa!

.....!

Minns också den där gången vi tältade vid grönamattan och Tobbe (S)veda(& värk) var med. Spjutkastning stod på schemat.. Gissa vem som fick spjutet i ryggen?. Men det är en annan historia...




... Folköl och dunka dunka.

Svarta masken...

 

Äntligen!!!

Krippa och jag läste serierna, vi hade action gubbarna och vi sprang runt och fångade bovar...
Precis som the Lone ranger och hans ständiga följeslagare indianen Tonto..

Tonto Spelas av Johnny Depp, karl'n kan ju för bövelen spela ett metspö och jag skulle köpa hela grejen... Hans rolltolkningar är helt underbara..

Barnet inom mig hoppar tresteg...






... I'll never take off the mask.

Vilken j-vla smäll!!

Det var en gång... Va!!??! Jag kan väl för f-n inte börja ett blogg inlägg med det var en gång, eller?



                                                               Along time
                                                             ago in a galaxy
                                                           far, far away...


...Utspelade sig något mycket märkligt. Jag och Bjerkendahl gjorde lumpen tillsammans som restaurangkockar på Lv3.

Vi hade precis ryckt in och nötte fortfarande exersis och vapentjänst... Gröntjänsten var underbar, vi krigade mot andra förband och blev snabbt döpta till djungelpatrullen, det måste ha varit för våra underbara skills...

Nog om det nu... För det jag hade tänkt dela med mig av utspelar sig på ett övningsfält i den djupaste urskogen i NORRTÄLJE... Spännande!!

Vi hade blivit indelade i grupper på två och två, jag och Bjerken var en grupp... Tur för oss eller otur för löjtnant Sahlin om man vill formulera sig så. Vi blev tilldelade ett kilo sprängdeg per grupp och en uppgift, som bestod i att vi skulle spränga av en trästock på mitten. Stocken mätte en ½ meter i diameter.
Om man säger så här: 2 grabbar från Väddö + 1 kilo sprängdeg = katastrof ? Vi packade varsamt sprängdegen runt stocken, tryckte ditt tändhatten och fäste stubinen... Sen sprang vi iväg och tog skydd, om jag inte minns fel...

Sen detonerade våra "lilla" bomb. Det var sånt tryck att vi lättade från marken, vi tittade bort mot platsen där stocken legat... Den låg inte kvar. Det regnade tändstickor i en kvart medan löjtnant Sahlin och löjtnant Bengtsson stod och skrek något om intelligens och fara för annan.

Tydligen skulle vi portionera sprängdegen... dvs bara använda så pass mycket att trästocken gick av, inte att den skulle gå upp i rök... Men vilken j-vla smäll!!

Varit i helvetet och vänt...

...Tror en del av honom blev kvar där. Så sjöng Lars Winnerbäck.

Faktum är att jag faktiskt varit där...
I helvetet... Och vänt.

Vem f-n har råd att åka jänkare...

Shit vad är det som händer?!?! Jag håller på att bli det jag föraktar; en s-ans VOLVORAGGARE!!!

..........................................................................................................................................

Poängen var alltså att med viss självdistans och humor skildra mina tankar om detta bilköp...
Men jag kan inte komma på ett skit att skriva, det står still... inte en krusning på vattenytan. Det är så tyst i huvudet att man kan höra riporna skita uppe vid riksgränsen.

Med fuktiga ögon sitter jag här och förmår mig inte att glorifiera denna fantastiska bil...
Denna pärla bland pärlor, denna skrot hö... ööhh?. Ja ni fattar kanske vad jag menar.









Tack å hej leverpa...

-Det är lugnt...

-Hon ska inte kalva förn's om två veckor! Det var med dom lugnande orden Krippa's far överlämnade gården i våra händer... Två fjuniga 14-åringar med nollkoll.

Så medans Herr och fru bonde lapade sol, for vi runt på gården som yra höns. Vi utfodrade kor, får, katter,höns, hundar... Ja, vi matade f-n allt.
Sen högg vi ved, körde traktor, spelade dator, mockade, spelade fotboll, badade, drack öhh? saft, spelade ännu mera dator och snusade så det stod härliga till. Vi var kungar på gården... Trodde vi.

Då kom Picken!

Han var gårdens stora skräck... Han berövade oss på den där känslan av att vara kungar, direkt... Tupp j-vel!!
Kommer inte ihåg vilken ras han var, men jag tror han var en blandning på psykopat och ninja... Han var rentav livsfarlig.

Så emedans jag sprang och lekte kull med Picken var Krippa inne hos kvigorna, han kom ut helt uppspelt och skrek något om klövar? Jag hörde inte riktigt från mitt gömställe högst upp i äppelträdet...
Men jag kunde se att det var allvar så det var bara att bita i det sura... Och klättra ner. Jag sprang mot honom...

-Hon ska föda! Skrek han trots att jag kommit inom hörhåll.
- Nu? Skrek jag tillbaka i vild förtvivlan.
- JA!!!Skrek han rätt i ansiktet på mig.
-Helvete, jag kände hur benen blev något ostabilare, tankarna började snurra, ska vi förlösa en KALV?

Något ofokuserade  märkte vi aldrig att den satans hyperaktiva  mangatuppen tagit sikte mot oss...
Attacken blev skoningslös, han satte klorna i vaden och näbben i knäskålen.
- Fågeljävel!! Skrek jag rätt ut. Sen blev det kyckling rally utav dess like. När vi lyckats förvirra och lura i tuppen att vi var inne i vedboden smög vi in till kvigorna...

Mycket riktigt, där stod hon! förstföderskan med en liten klöv som stack ut ur...
Så det var bara för oss att förbereda för en förlossning. Vi satt och kliade henne och smekte henne lugnande och vi talade om för henne hur bra allt skulle bli. Men det gick väldigt långsamt, tillslut fick vi hjälpa till och dra ut kalven... gnugga den varm med hjälp av hö. Dock ville kalven inte ställa sig upp och efter ett tag började mamma mu och vi bli oroliga...

Eftersom vi stängt in oss med kvigan i ett begränsat utrymme började det bli lite farligt för kalven att ligga där i halmen, så Krippa fick leda ut kossan i hagen tills kalven med viss hjälp från oss lyckades ställa sig upp.Vi döpte honom senare till " Kalle den förskräcklige"... Stor som ett hus from som ett lamm. 
Sen stod vi där trötta, blodiga, slemmiga men stolta som få och såg på medan mor och son förenades i hagen..

Krippas mor och far stod som två fågelholkar när vi orerade om våra eskapader... Men dom var säkert ganska stolta.

... Det var då vi.

Klart vi ska ha en skeppskatt!

Vi skulle bygga en flotte... Jag och Krippa.
Vi hade materialet, viljan av stål och enligt vårat eget tycke... En fantastisk sjövana. Nästan så att vi kunde kalla oss sjöbusar.
När vi med mycken möda och ringa besvär knåpat ihop våran flotte slog det oss!
- Va f-n? sa jag.
- Vadå? utbrast Krippa
- Vi måste ju ha en skeppskatt, ju!
- Klart vi ska ha en skeppskatt, vad annars?

Genast började vi leta lämpliga kandidater... Vi fick faktiskt anstränga oss, det var som om att alla katterna på gården visste vad som skulle ske.
Vi tittade in i ladugården, där låg Brasse och kelade med kossorna....
- Ska vi ta Brasse? Sa jag, men ångrade mig samtidigt som jag nämnde hans namn..
- Är du helt dum i huvudet? han kommer ju spöa skiten ur oss innan vi ens hunnit ut ur byggnaden...
- Nä, det får nog bli ett lättare offer.

Vi sneglade på Ramm...

Gårdens vallhund, han hade inte många getter i stugan han inte men en jäkel på att valla, han kunde valla allt... Förutom skidor. Minns engång när han vallade gäss med en hockeyklubba i munnen! Undra vad han hade tänkt göra, spela hockey med Mårten gås kanske?

Kan han ens simma? Tänkte jag...
Han blir nog för tung? Tänkte Krippa...

Då kom katten Gustaf förbi och strök sig kring våra ben, jamade och såg så där gullig och oskyldig ut... Han hade nog legat och knoppat när alla andra kissemissar gått upp i rök. Föga anade han vad som komma skall... Inte vi heller för den delen!

Vi skickade ut Kon-Tiki....
Man kan säga att jungfruresan blev en katastrof... Vi förliste snabbare än Titanic.
På en microsekund var det över, hoppet, förväntningarna och drömmarna om det storslagna äventyret...

Gustaf  han var otroligt nöjd, rent hysteriskt faktiskt. Tror han undvek oss ett par år...


...Skepp o'hoj!

Kan du se...

Kan du se mig lysa upp ditt mörker?
Kan du se min utsträckta hand?
Kan du se mig kasta ut din livboj?

Kan du det så kan du se in i mig...

Rospigg in i benmärgen...

Vi rospiggar är ju kända för att skapa kaos, åtminstone min släkt... Vi går all in...
Vi kan såra folk på vägen, vi är vilda. Men vi har också ett stort hjärta och massa kärlek... Till dom som förtjänar det, till dem som vill oss väl... Dom som inte sårar oss.

Dom som inte vill oss något gott stöter vi bort... Oavsett om vi inte vill, oavsett om det sårar oss själva lika mycket... Oavsett om det ställer till det för oss och vi går på knäna...Oavsett vad andra säger, tycker och oavsett hur mycket vi blir bespottade. Vi är uppväxta vid havet och vana vid att det stormar...


Tillslut reser vi oss starkare än innan...

Två blir en...

Många tycker att jag ska skriva och förklara, om separationen... Varför då?
Jag är ingen offentlig person.
Jag har mitt liv och mina val. Ni som kallar mig feg och allt vad det är... 
anonymt på min blogg och skriver att jag inte törs publicera era kommentarer, skriv era namn så kontaktar jag er för en privat konsultation...Kostnadsfritt.


Eller ännu bättre ta tag i era så kallade liv för jag har tagit tag i mitt...








Too many vultures in this town...

Kan ni se hur...

Kan ni se hur ni släcker min eld?
Kan ni se hur ni halverar mig?
Kan ni se hur ni stjäl mitt jag?
Kan ni det så är det ute med mig...

Dimman sveper in...

Dimman sveper in i rummet, hypnotisk...
Blir till en kvinna. Jag blir som förlamad, trollbunden... Fastnaglad av hennes blick.
Plötsligt är hon nära...

... Svävande, lätt, ett väsen av doft och rörelser, snabba och långsamma...
Het andedräkt, mumlande ord som talar om natten, evigt mörker och en gåva...
Sen en svart spiral bland röda dimmoln .

Hon försvinner, borta...
...Kvinnan och dimman.
Jag vaknar till men somnar om.

Drömmen börjar om... Hon tar form, ur dimman.
Är det en dröm... Kan man drömma att man drömmer? Blir inte drömmen i så fall verklighet?

Hon förefaller mycket verklig...
Och mycket mystisk, som om hon var nattens själ.

Jag är förlamad igen... men nu vill jag vara det. Jag vill ha det så här
... med henne... Jämnt.
Men hon försvinner, alldeles för snart...
Flyter bort, med läppar röda och underbara...
-Ja! Viskar hon
- Vi finns...
Sen är hon borta.

Sockerkoma...

Glad i hågen gick jag in på Hemmakväll i Piteå, hyrde en film ( eller 3.) och sen hamnade jag där! Jag fattade inte hur det gick till? Hade jag gått dit själv, gick jag inte runt på andra sidan? Nu stod jag där framför den där förbannade hyllan och dreglade... Like always.


Med en allt för stor godispåse i vänstertass och en spade i höger'n, stod jag där i godishelvetet och valde omsorgsfullt ut samma godisar som vanligt. Funderar på att be den som jobbar att plocka ihop påsen nästa gång...

Väl hemma slog jag mig inte ont anande ner i soffan, puffade till kudden, slog på filmen... Sen minns jag inget mer, helt svart? Vaknade som ett kryss emellan soffan och bordet...Kul?



Nääh, film och godis är ingen bra kombination för mig. Nästa gång ska jag sitta rätt upp och ner på en pinnstol, hinka kaffe och sitta lätt framåt lutad... För jag ska f-n se en hel film någon gång!







" Qui dormit, non peccat."

The one and only... Chuck Norris

70- och 80- talets största slåssmaskin...

Alla vi finniga pojkar hyrde An Eye for an Eye, A force of one, The Octagon, Missing in action och min personliga favorit...  Lone Wolf McQuade mer än hundra gånger, minst... hela veckopengen gick åt på den här karl'n. Det var ofta man sträckte ljumskarna på den tiden, kan jag säga. 


En gång hamnade jag till och med på sjukhus fyra dygn, efter att en av dom stora grabbarna i området trodde att han var Chuck Norris, Men det är en annan historia...


The Octagon var med och sparkade stjärt i 25 månader på den officiella videotoppen, vilket gör den till den största långköraren i svensk videohistoria...

Några sköna citat om vår hjälte:                                                                                                            


* Chuck Norris’ roundhouse kick is so powerful, it can be seen from outer space by the naked eye.
       
* Ozzy Osbourne bites the heads off of bats. Chuck Norris bites the heads off of Siberian Tigers.
       
* He who lives by the sword, dies by the sword. He who lives by Chuck Norris, dies by the   roundhouse kick.     

* Chuck Norris' first job was as a paperboy. There were no survivors.

       
* Chuck Norris' testicles do not produce sperm. They produce tiny white ninjas that recognize only one                     mission: seek and destroy.
       
* Chuck Norris has never been in a fight, ever. Do you call one roundhouse kick to the face a fight?
       

* A Chuck Norris roundhouse kick could power the country of Australia for 44 minutes.

       
* Chuck Norris never wet his bed as a child. The bed wet itself out of fear.
       

* When Chuck Norris falls in water, Chuck Norris doesn't get wet. Water gets Chuck Norris.

      
* Chuck Norris uses 8'x10' sheets of plywood as toilet paper.

Då sheriffen kom till byn.

Det var en varm och härlig fredag i mitten av juli, jag sommarjobbade på Väddökyrka. Det nalkades grillfest vid Mälbybadet och alla var på topphumör. Vi skulle spela kort mot lagbasen, vann man fick man sluta vid lunch och förlorade man fick man ställa i ordning, låsa och dra hem klockan fyra...

Vad man inte visste var att jag hade varit inne och "pinkat" lite tidigare och tagit alla ess, gjort hål i chefens kaviartub, och saftflaska samt preparerat hans skogaholmslimpa med salt. ( Han gjorde liknande mot oss, ofta.)

Så medan han satt där dyngsur, med kaviar i knät och undrade varför limpan smakade salt? Så var jag på väg hem med min flakmoppe. Problemet med den var att den gick lite för fort, så när jag av verkat kyrkrakan och passerat klockargården så uppenbarade sig en polis på motorcykel...
Han såg inte så glad ut, Konstigt?.

- STANNA!!, röt han.
- Jag håller på! svarade jag.
- Jag har lite taskiga br....
I nästa sekund låg jag som ett kryss på marken , den j-veln hade greppat tag i styret och vridit ner mig i diket...

- Vad håller konstapeln på med? frågade jag så lugnt jag kunde.
- Du stannade ju inte på polismans tecken.
- Vilket tecken? frågade jag. Han brydde sig inte om att ens svara på min fråga, utan beordrade mig att gå med moppen till poliskontrollen en kilometer längre bort, utan att försöka smita. Han for iväg en bit och ställde sig och tittade på mig...

Ja, ja tänkte jag och hängde hjälmen på styret.Jag började sakta gå mot poliskontrollen en kilometer bort... Man ska nog inte fuska i kort tänkte jag.

När jag kommit närmare kontrollen så kom en polisman mot mig.
- Hjälmen ska vara på huvudet!, sa han och pekade med hela handen.
- Men jag går ju?, svarade jag och viftade med båda armarna.
- Öööh! Ja det gör du ju, varför gör du det, har den gått sönder?
- Nää, moppepolisen tog fast mig och sa att jag skulle anmäla min ankomst och bli av med hela lönen, typ...
konstapeln log och pekade på en äldre kollega - Gå till Leif där borta så löser han det här, Sa han och gick.


F-n, jag kan ju blada nu, ingen kan ju märka mig... eller? Fast besluten att dra som en avlöning och lite ofokuserad, märkte jag inte att Leif kommit upp bakom mig -HUR VAR DET HÄR DÅ, röt han... Jag kan lova att skogssnigeln var framme både en och två gånger!
-Jo, eeh, jag har trimmat och jag skulle prata med dig. Han frågade efter mitt namn och personnummer, sen frågade han vart jag bodde... jag pekade med hela handen till höger. - Okej, sa Leif - Om du går hem och skruvar av trimmet och kommer med det till mig, så slipper du böter!- Jajomensan! sa jag och gick till vänster...

Sweet,  jag hade ett trasigt 60cc i cykelförrådet. Så medan jag satt och åt varmkorv i vardagsrummet, trodde kling och klang att jag satt och meckade... När ungefär en timma passerat gick jag med trimmet till Leif, gav han det trasiga trimmet, skakade hand, bockade och tackade honom för förtroendet.

Han klappade mig på axeln, sen sa han någonting om att dagens ungdomar, dom går det minsann att lita på...


... Jag log.




Ten four.  

Våran värld rasade samman pga ett rattfyllo...

Jag skriver detta för att det är tjugo år sedan som våran vän Daniel Nilsson gick bort, alldeles för tidigt...







Jag slog upp aftonbladet det stod med stora svarta bokstäver "16- årig mopedist ihjälkörd på riksväg 283..."
Det var påsken -92 jag satt i köket hemma hos morsan, luften försvann och väggarna kom närmare, jag förstod direkt vem det var när jag läste vidare... " i närheten av Edeby." Hela köket snurrade. Jag kastade mig på telefonen med darrande fingrar slog jag numret till en kompis han svarade, jag hörde hur han fick anstränga sig för att kunna bekräfta det jag befarade...

-Han är död! Daniel är död... Rösten skar sig och vi brast båda två, jag lade mig ner på golvet och försökte andas, -Han skulle sovit här men det blev inte så, sa Magnus.
Nu brast det igen, ville bara skrika men fick inte ur mig något... helt tomt, ingenting fanns där.

Ringde till Pappa bad honom hämta mig, han visste ingenting... Jag berättade i bilen på väg mot Väddö, riksväg 283.

Hemma samlades vi på det lokala fiket, alla ungdomar, för att trösta, prata och ta in det ofattbara. Det var en 18-åring som jobbade på våran skola, som vaktmästare, han hade kört bilen... Onykter.
Efter olyckan hade han och några andra ungdomar kört och gömt bilen, vet inte ens om dom ringde SOS alarm...

Livet är skört, ena sekunden där, nästa borta...

Skolan efter påsklovet blev aldrig densamma. Dannes plats i hörnet var tom, på hans bänk stod ett foto och ett tänt ljus.

Jag var en av fanbärarna på begravningen. När jag stod där längst fram vid kistan så tänkte jag på alla minnen vi hade tillsammans, alla hyss vi gjort...Ett tag var jag som helg barn där, spelade 8-bitars och kollade på the Warriors... Nu blev det inte så något mer...  Då kom tårarna.

 Jag kände en enorm saknad och frustration, varför han, varför?... finns inga svar, han rycktes bort ifrån oss alldeles för tidigt... Vi hade hela livet framför oss med folköl och tjejer, brustna hjärtan och allt som hör tonåren till, men inte nu, nu sprack hela bilden. Våran värld rasade samman pga ett rattfyllo...

Längst fram i kyrkan satt Daniels föräldrar och syskon. Daniels lillebror Benny var väldigt liten och hade svårt att sitta stilla minns jag, han var ljusglimten i mörkret... Jag har lärt känna honom nu i vuxen ålder, han är en kopia av Danne, precis lika härligt galen... Det är så Daniel skulle ha varit om han hade fått leva, det är så han skulle sett ut...

Du fattas oss Daniel, hoppas du har det bra kompis.





" Only the good  die young."

Filmfodral och bensin.

Krippa och jag hade tjatat till oss att få hyra Rocky IV på macken där hemma på Väddö.
Vi hade inte åldern inne men farsan skrev en lapp till Nilsan där det stod "Tobbe har fått mitt medgivande att hyra EN film som har fel åldersgräns/ Kjell Nyström." Han var väldigt formell farsgubben... formell och noll koll. Så när jag kopierat den i 12 ex med min utsökta handstil så gick vi till macken fyllda av förväntan och entusiasm...Om jag säger att vi var euforiska så ljuger jag nog inte.

Det var innan dom byggde videoloftet och man var tvungen att stå i hörnet vid kassan, det var dock en mysig känsla och det luktade filmfodral och bensin... saknar nästan den där tiden när allt inte var så tillgängligt hela tiden...Men,men.

Nilsan synade lappen noga, svetten lackade man var ju inte världens bästa på att se oskyldig ut...

...på den tiden ;)

Men vi passerade med bravur, eftersom farsan faktiskt skrivit en lapp och Nilsan ringt hem och kontrollerat så klarade vi det elva gånger till. Vi åkte fast för så mycket annat ändå.

Filmen var så fantastisk som vi föreställt oss och vi påbörjade våran boxningskarriär samma dag i Mattssons gamla hölada, med arbetarhandskar och rallarsvingar. Det var nog mer tur än "skicklighet" att näsan höll och tänderna satt kvar, om än det var lite svajigt ibland. Krippa fick då och då in en schysst högerkrok rätt i ansiktet så tänderna dansade slängpolka i käften, och jag slog väl mjälten ur led på honom...

Sen slängde vi ett rep över bjälken och fyllde en säck med sten och skrot som vi tränade att lyfta...  Och vi sprang i skaren med ett kvastskaft bakom nacken?... Man kan ju räkna ut med skenbenet vad som hände då?


...Men vi var lyckliga, vi var boxare och vi var bäst polers.




Never tapout...


.

Mitt i nyllet.

Satt en kväll och funderade och så slog det mig...

Konstigt att Oscar inte är bollrädd? Jag har ju sänkt honom med diverse bollar, typ alla som finns, eller? ja inte pingisbollen då, men alla andra. Hur många gånger har man inte skjutit en fotboll rätt i ansiktet på honom eller i skrevet för den delen.

Som den gången han fick en amerikanskfotboll av Östman, och jag bad honom springa bort en bit så jag kunde "dra på en riktig pass"... Ungen var ju medvetslös i tio minuter. Eller som när vi spelade basket och jag siktade på ett långskott! vem fick inte returen i bakhuvudet... Jo, Oscar.

Eller som den gången när farfar köpt en basebollhandske med tillbehör och vi skulle göra som dom gör på riktigt, vi kan säga så här; handsken vek sig, blodvite, akuten och godis. Eller som när vi spelade golf...




...Ribba ut.

Kommer aldrig ge upp...

...Jag saknar dig massor Maya, du är min ögonsten. Saknar dina kiknande skratt, dina tusen frågor... saknar att äta frukost med dig, se disney filmer och läsa sagor... Tänk att få säga go natt Maya, ses imorgon...

Vilken dröm, vilken lycka, den skulle vara total...

Du har tagits ifrån mig och jag har aldrig slutat kämpa, kommer aldrig att göra det heller... Aldrig.

Din mamma har bestämt att du inte ska få vara med din familj, hon kämpar med näbbar och klor och hon har "förlorat" både i tingsrätt och hovrätt... vilket gör att hon får vite (Böter a` 5000kr vid varje uteblivet umgänge) Hon tar ut sin besvikelse över dig... dig och Oscar. Och det är ni som blir lidande, det är ni som tar skada...





Du fattas oss Maya, mig och din bror Oscar.

Och jag som aldrig skulle...

För några år sedan frågade Oscar om jag inte skulle skaffa facebook? Ja ba "Nej,nej finns inte på kartan, va fan ska jag sitta med den där skiten för?" 


Planen var att skaffa motorcykel först. Sen, långt senare när fyrtioårskrisen infann sig skulle jag skaffa facebook och förtälja mina eskapader till mina nära och kära. Planen sprack kan jag säga och "hoj-drömmen" har jag lagt där solen aldrig lyser.

För några månader sedan frågade älsklingen om jag inte skulle skaffa en blogg? Ja ba, " Nej,nej vem skulle ens läsa vad jag skriver?"


Nu sitter jag här med författarångest och skrivkramp och tycker att det är riktigt trevligt faktiskt...Kreativiteten flödar om än det inte alltid blir så j-vla bra och pretentiöst men förhoppningsvis tycker ju någon att det är kul. 


...Om inte annat så tycker ju jag att det är skoj.  

För ett tag sedan så samlade jag ihop massa grejer som jag tänkte sälja i badhusparken. Älsklingen tyckte jag skulle öppna ett tradera konto. Ja ba, "Nej,nej inte orkar jag sitta där och hålla på, paketera och skicka. Nä shit va jobbigt." 


Nu kränger jag tintin-samlarbilar på tradera... och beroende av det är jag tydligen oxå?
Jag kan ju inte låta datorn vara ifred, måste kolla minst var 20:e minut, är det normalt?       


Det börjar nästan bli en börda...  ;)

...Over and out.

Ondska...

Min strävan att förstå den oförståeliga mänskliga själens natur. Under hur många år jag funnits här på jorden...
Fast i den mänskliga existensens korseld? Så många att jag inte kan minnas dem.
Jag har vandrat och vandrat...
Och mina ögon har skådat så mycket möda, så mycket lidande och så mycken gränslös ondska, att det är ett under att jag inte blivit blind.
Men med vidöppna ögon går jag vidare i desperat behov av att förstå det obegripliga mörkret.

För även i den bästa av världar ligger ondskan på lur, bakom varje krök, vid varje hörn.
Någonstans ser sig någon om för sista gången.
Någonstans vaknar någon mitt i natten utan att veta riktigt varför. Någonstans ligger den där, kanske inte bakom din axel, kanske inte under din säng.
Men just bakom den där kröken du aldrig passerar. Just på den väg du aldrig går och just bakom den dörr du aldrig öppnar.För ondskan hittar alltid tillbaka, ondskan hittar alltid till byn.


 Men inte idag, inte till min by.




                                                           

All in!

-Få hit skateboarden! sa jag till Oscar och ryckte den ur handen på honom innan han ens hunnit svara.
-Pappa ska visa hur man droppar.

Det var en varm och solig dag i början på Oscars sommarlov, vi hade gått ner till rampen vid Gunnarskiosk.
Dom rev rampen det året. Oscar såg ut som han skulle vara med i ett avsnitt av Gladiatorerna, han hade hjälm, knä, handled och armbågsskydd, jag hade jeans och t-shirt (fiffigt!). Nu stod jag där på kanten och tittade ner... H-vete vad högt det var? så här högt var det ju inte nyss?
-Få se då pappa?

Svetten samlades i ländryggen tankarna for åt alla håll, kommer höften klara detta?, kommer skateboarden klara det? vem ska ta hand om Oscar?
-få se då pappa!! Nu lät Oscar mer otålig än första gången.
-Ja lugn, pappa ska bara få rätt position på fötterna först! du vet, det är viktigt att man står rätt gubben.
-Ok pappa!
Vadå står RÄTT? tänkte jag i mitt stilla sinne. Det spelar nog ingen roll hur f-n jag står? detta kommer nog bli en fruktansvärt smärtsam resa i alla fall.
-ALL IN!! hörde jag mig själv skrika samtidigt som jag lutade mig framåt, SHIT!

Jag vet inte om jag hade kontakt med skateboarden? Rampen fick jag kontakt med lite senare... tre gånger! Vart brädan jag stod på tog vägen såg jag aldrig.

-Gick det bra pappa? hörde jag en röst i fjärran. Lite längre bort stod en kille i Oscars ålder och applåderade.
-Jo det gick bra Oscar.
-Skönt pappa, jag vill inte att du ska bli inodovalid.
-Det heter invalid! och nej man kan inte bli det man redan är.
-vad betyder all in?
-Det betyder typ, nu kör vi, allt eller inget.
-Du blöder ju pappa?
-Ja,jag vet! jag glömde mina armbågsskydd och då...
-Nej inte där, avbröt Oscar mig.
- i ansiktet!
-Ingen fara, det ska kosta att vara tuff!

Pojken som hade stått och applåderat hade kommit fram, han visade vart brädan landat. sen var vi där hela dagen. Både han och Oscar lärde sig droppa i rampen den dagen och jag, jag lärde mig inte ett skit...


... All out!

ljuva barndom.

Gjorde misstaget att se om "The Goonies" igen. Det skulle jag nog låtit bli så här med facit i handen.
Skulle låtit den vara kvar där på minneskontot som en superbra film vi grabbar (snor-sven, Krippa & jag) satt och käkade popcorn till och blev inspirerade till hysteriskt galna upptåg i våran storslagna värld!
Men icke det inte, nej,nej jag var tvungen att sabba det ljuva barndomsminnet.

Dödskallegänget som den så vackert heter på svenska är inte lika magisk som den en gång var och grabbarna som var så häftiga har nu blivit töntiga och j-vligt irriterande! Dom skriker när dom pratar och skrikpratar i munnen på varandra hela tiden. Helt tragiskt faktiskt...tyvärr.

Nej gott folk, det är bara att låta Den oändliga historien, Gremlins och Karate kid stå kvar där i hyllan som ett vackert minne.
Spoila inte barndomen...
Däremot så tycker min 15-åriga son att den fortfarande är lika bra, den andas kult och kärlek. Det värmer i hjärtat att han får ha den som ett mysigt minne...



...Lyllo han.


 

Misströsta icke...

 ...för nu är den här... The blogg.

Jag som inte ens skulle skaffa facebook? Just nu vet jag dock inte vad jag ska skriva men det kommer nog... sen... kanske.