Det händer...

Att jag blir förvånad när jag inser hur mycket jag älskade henne...
Åsynen av henne när hon blinkandes vaknade upp med ena sidan av ansiktet pressat mot sin
kudde och genomborrade mitt hjärta med en blixt.

Men innan jag hann förstå mig på den kärleken, och kanske hunnit njuta av den lite grann...
Så hade hon gått.



" Hon höll mitt hjärta i händerna..."

Livet...

Många tycker väl att man är tragisk och att man borde växa upp... Visst, men ibland svänger vägen och inte du! Du fortsätter rätt ut i biologin. Har man allt så står många vid din sida, har man förlorat allt... Ja då är det väldigt få som står kvar. Man blir bespottad... Men jag skäms inte för vem jag är.

Jag har haft allt... Hus, bil, gott om pengar och hund

Som en god vän sa! - Pekar du på någon så har du tre fingrar som pekar på dig själv... Tänk på det!

Som tur var har jag mina barn, familj och några väl valda vänner.

Ni vet vilka ni är... Och jag älskar er!

Spring Tobbe

Hur många gånger har man inte hört orden eka... " Spring Tobbe!" Har för bövelen sprungit åtskilliga mil, nästan så man kan titulera sig långdistanslöpare. En av mina löpträningar tänkte jag förtälja herrskapet om nu.

Det var en kall och mörk februarikväll, nästan på gränsen till natt i slutet av 80-talet.
Jag och Jerry som var något äldre än mig hade varit och busat vid den nerlagda sågen i Ortala.
Det var mörkt och kusligt med alla gångar, sågspån och gamla rostiga sågar...
- Man undrar hur många som omkommit här?
- Tack för den passningen! Sa jag. Exakt vad jag ville gå runt och tänka på.
Efter ett tag började vi känna oss iakttagna och spindelsinnet skrek " Ta er härifrån dumjävlar!!! "

- Fan Jerry! Ska vi inte blada snart, känns som det börjar bli lite knas?
- Tyst, hörde du det där? Jerry stannade och stod helt stilla. Jag hörde mitt egna hjärta sjunga på sista versen. Helvete! Jag kan ju inte duna in här och nu tänkte jag samtidigt som Jerry grep tag i min jacka och viskade...
- Nu ska vi härifrån Tobbe och det på en gång...

Vi hade inte ens tid att ta oss tillbaka samma väg vi tagit oss in utan helt plötsligt stod vi där på isen nedanför sågen. Den tornade upp sig och såg rent elak ut.
-Usch! sa jag och fick ett frys rys som kunde jämföras med ett epilepsianfall. Vi tog ett par steg i riktning mot rumpudden, då märkte jag att ena skosnöret gått upp.

- Vänta Jerry så ska jag bara knyta dojjan. Jag böjde mig ner med ryggen mot sågen och skulle precis ta av mig vantarna när Jerry skrek - Spring Tobbe!! Och om Jerry skriker spring då springer man... Man ifrågasätter inte ett skit, man tittar inte bakåt, man stannar inte upp... Utan man springer allt vad lungorna mäktar med. Carl Lewis hade blivit duktigt avundsjuk om han sett oss där ute på isen...
En kilometer på 4 minuter utan att ljuga allt för mycket.

Vi tog sikte på ett hus där vi såg att det lös, studsade upp på deras brygga och sprang upp på deras altan.
Herr och fru nånting satt i godan ro och såg film när vi knackade så försiktigt vi kunde.
Vi ville ju inte skrämmas...

När vi lugnat ner oss och fått ett varsitt glas saft berättade Jerry att han sett en lång och mörk gestalt komma glidande ut på isen bakom mig, så han tog beslutet att dra fort som fan...
Ibland undrar jag vad som hänt om jag vänt mig om?  Vad hade jag sett...
Framför allt hade man överlevt?

Det får jag aldrig veta!

En annan gång hjälpte jag mini-Hällzon i en ytterst pikant situation. Som innefattar att jag sprang över en raggarbil och blev jagad av fyra gubbar med sydstatsflaggor på ryggen... Men det tar vi en annan gång.





" Run to the hills, run for your life... "

Never say die...

Helt plötsligt händer det... Allt du sagt eller har osagt, allt du skulle göra... Man är dödsdömd samma sekund man föds. Tänker man så blir det lite lättare, lättare att leva... Lättare att dö. Lättare att vara modig eller att ta tuffare beslut... " Va f-n?! Jag ska ju ändå dö snart... All in!"

Hur många gånger har man inte dansat på vansinnets brant, så många att jag inte ens minns. Rock n´ Roll, glory to the brave...




" Alla får klara sig själva."

Spring...

Spring ifrån dem som slutar när de känner obehag, spring ifrån dem som stannar på grund av misströstan, spring ifrån dem som hindras av förutfattade meningar, spring ifrån dem som kapitulerar för misslyckande och spring ifrån den motståndare som förlorar målet ur sikte.
För om du vill vinna får viljan aldrig vika tillbaka, loppet aldrig avbrytas och tron aldrig försvagas...



" Run Forest..."

Att göra en Rickard...

Vi krängde fikusar och morötter till förbannelse i dagarna två på den årliga höstmarknaden, vi behövde det tydligen för att kunna finansiera fjällresan med hela Säbyholmsskolan. Jag hoppar över bussresan som innehöll skratt, gråt och ett par extremt illa luktande tassar, jag går direkt på händelsens centrum.

Vi hade precis anlänt till Duved eller om det var Stöten? Eller om det var... Äsch!! Minns inte riktigt, skitsamma... Det jag minns däremot är att det gick riktigt illa för vissa av oss, Rickard till exempel!
-Tjohoouuii, Shit vad skönt med snööö! Skrek jag och hoppade över ett staket och rullade ner för en slänt... Fick duktigt med snö innanför jackan, även i byxorna faktiskt. Tittade upp mot bussen och såg Pierre stå och dansa rock´n roll innan även han slängde sig handlöst över staketet... Vi skrattade och brottades, precis som att det fattades lite kromosomer, eller att vi hade överflöd... Vad vet jag? Hur som helst, Rickard som befann sig en smula längre bort blev lite väl inspirerad av vårat tilltag och skrek, -Kolla här då grabbar!!! Så började han springa mot räcket...

-Hoppa in...te... Mer hann vi inte, han small i backen hårt och brutalt. Det lät sådär overkligt. Där vi hade hoppat var det en slänt, där Rickard hoppade var det en vägtunnel... Fyra meter fritt!!! Rätt ner på en finplogad bilväg.
Vi sprang fram mot Rickard, tankarna for i mitt huvud, lever han, har han brutit alla ben i kroppen, va f-n ska vi säga till hans mamma? Språngmarschen kändes som en evighet...

-Tror du han lever? frågade jag Pierre, -Hoppas det, svarade han.
När vi väl kom fram stönade han och vi hjälpte honom upp på knäna. - F-n va högt det var grabbar?! Jag tror jag slog mig på knät? Blöder jag näsblod? Han var i chock... Konstigt! Vi tog av honom en handske, då såg jag att handleden var av, den ena delen låg över den andra, jag tog av honom den andra oxå... Där hade klockan börjat försvinna in under huden, det såg riktigt läskigt ut faktiskt. Pierre höll för hans ögon, medans jag febrilt försökte få av honom klockan.

Fler slöt upp runt oss, - Vi måste ta honom till sjukstugan, sa någon...  Jag och Pierre hjälpte Rickard upp på fötterna han var skapligt svajig, adrenalinet började sakta avta, på både han och oss. En läkare möte oss i dörren visade in oss i ett rum. -Jag måste dra detta rätt på engång! sa läkaren och drog, Rickard skrek rätt ut,
- Oj, jag drar på "lite" bedövning, sa han och tryckte i honom en rejäl dos morfin, -Ni får vara kvar om ni vill, sa han till oss, vi tittade på varandra och gick under tystnad ut i angränsande rum och stängde dörren.
Vi kunde fortfarande höra hans skrik tydligt... Så vi avverkade halva bygget och stängde varenda dörr vi kunde hitta...

Rickard hamnade tillslut på Mora sjukhus, där dusch och toabesök utfördes enligt berörd person av en rysk kulstöterska  innan han fick en lååååååång taxiresa hem till Spillersboda.Vi hade iallafall 20min i fjällen tillsammans... Vad jag och Pierre ställde till med sen? Ja, det är en annan historia som innefattar ungsplåt, röda backar och miniskidor.


" Holy hell..."

Fördomens...

...Fula ansikte visar sig bland alla raser och klasser. Osäkerhet och rädslan för det obekanta styr våra tankar, påverkar vårt handlande och kulminerar i hat och vrede...
Människan är blott och bart en mer klokare och erfarnare vilde.



" Säger som Stenmark:- He går int å förklara för nån som int begrip! "